[140516] Var det av en tillfällighet Gunilla Heilborn lät filmen Gorkij Park ligga till grund för en föreställning?
Det synes i vart fall vara tillfälligt vad hon minns av den och än mer tillfälligt vad hon väljer att göra ”affär” av, och skapa drama med, utifrån den skumma stämning av ”Sovjet” som vilade över något nu passerat.
Då kan det var dags att bygga museer och parker medan man fortfarande lever, så att man tar kontroll över utformning, trädval och djurliv!
Till sist har Heilborgs park blivit likt Hattmakarens tebjudning i Alice i Underlandet, vars besökare vi minns liknade spelkort.
Det är så charmigt, så lätt och glest i manuskriptet, så likt Heilborn – igen.
Det är som om vad som helst låter sig sägas, och vinna mening. Vilket i sin tur tillåter replikföring och så småningom danssteg utvecklas oberoende av allt som kunde likna något förutbestämt, vilket livger.
Som publik sitter man hela tiden och småskrattar utan att riktigt veta åt vad. Men med en frihet inombords som uppstått i den späda iakttagelseförmåga Heilborg har en sällsynt talang för att göra någonting extra av.
Raimund Hoghes framträdande på 3:e Våningen är av allvarsammare karaktär, även om det också präglas av att ingenting tynger, men låter sig medföras.
Livet passerar, som dansaren passerar över golvet efter att ha undersökt dess förutsättningar lika noga som en katt. Efter att på så sätt, med ett förstoringsglas i handen, ha ”försäkrat” sig om rummet låter han minnena strömma till.
Han minns fragment ur bredast tänkbara erfarenhet, han visar stolt fram en dansarinna på en skärmbild för att sedan visa hur han behåller minnet av henne, genom att stoppa ned henne, dvs. skärmen, i en svart tygpåse, som han går vidare med.
Sanden som strötts över scengolvet får det att likna skyar han svävar på, men när han mot slutet av föreställningen hänger en påse över axeln och på nytt kastar sand över golvytan framträder han i stället som såningsmannen, som i denna sin första gest tar steget han ännu inte vet vart det skall leda, sår det han i sinom tid skall komma att skörda.
Det är obeskrivligt vackert. Hoghe rör sig med ett fullständigt lugn, ibland lämnande utdragna spår efter sig, likt skidspår, ibland spårlöst förflyttande sig mellan pregnanta stillbilder av upplevelser och liv.
Än som man, än som kvinna.
Däremellan är vi utlämnade åt vårt eget öde, men upptända av de visuella konsekvenserna hans förflyttningar till kropp och sinne medför. Till sist är det som om det är tillsammans med honom man minns, man börjar gå med…
Han ger tystnaden ett stort utrymme, ett rum för egen upplevelse och eftertanke.
Men man är inte lika ensam längre.
Raimund Hoghe var en gång dramaturg hos Pina Bausch och har tagit med sig enkelheten och den vanligt förekommande gestens rika innebörd i verket han framför och med vilket han trollband publiken.
