[140516] Absurdismen tycks vara tillbaka i scenkonsten. Det gäller en hel del av de utländska gästerna på Göteborgs dans- och teaterfestival. Det gäller också för den nyskrivna pjäsen En vacker dag i parken, som stadens scenskoleelever satt upp som sin slutproduktion och som bland mycket annat finns med under rubriken ”Händer samtidigt” i festivalprogrammet. Den som vill få människans väg från skapelsen till hedgefonder åskådliggjord för sig i en hisnande enmansshow på en timme har ännu en möjlighet fredag den 16 maj.
En vacker dag i parken är ett verk i den absurdistiska teaterformen som Lucas Svensson skrivit direkt för årets skådespelarstudenter. Det tycks utspela sig i en tillvaro mellan dröm och verklighet, mellan helighet och helvetet och som med Mia Höglund-Melin som regissör och Alex Tarragüel Rubio som scenograf och kostymör omhändertagits med såväl djärvhet som fantasi i uttrycken. Sista föreställningar ges 16 och 17 maj. Den bekräftar att scenkonsten inte heller i Sverige är förutsägbar och ensidigt berättar samma berättelser om och om igen så som diskussionen kunde gå på de heldags paneldebatter som fördes festivalens två första dagar på Pustervik.
De som där efterlyste nya former, andra berättelser och mindre marknadsanpassning borde inte förtvivla. I alla fall inte vad gäller konst som föds utanför de stora institutionerna, som har lättare att leka just med formen. Och det är framför allt sådana uppsättningar som gästar den pågående dans- och teaterfestivalen i Göteborg och som kan medföra att publiken ibland får sitta på golvet. Det gällde inför konstnären och koreografen Miguel Guitierrez inledande smått galna enmansshow på Atalante och igen på scenen Skogen, där koreografen Alma Söderberg fick mig att tappa hakan och kräva hörselskydd.
Ofta är det danskonsten som är spjutspets när det gäller att bryta ny mark. Vad jag sett hittills av föreställningar i ”Danspaketet” tyder på att koreografer känner allt mer behov av det talade som komplement till för att inte säga alternativ till rörelsen. Det var inte mycket dans, och ganska intetsägande den som var, men desto mer ord i Gunilla Heilborns nya verk, Gorki Park 2, som trots sin komiskt laddade kontext ändå hade vissa svårigheter att engagera, till och med höras. När koreografen och flamencodansaren Alma Söderberg framförde sitt verk ”Idioter” var ljudnivån däremot så hög att vi alla i publiken erbjöds öronproppar. Hon och konstnären och koreografen Hendrik Willekens har skapat ett alldeles oförutsägbart ljudkonstverk som efterhand ger en bild av olika sätt att försöka kommunicera medelst en kombination av extrema fysiska uttryck och helt abstrakta vokala ljud. Ett mycket associationsrikt verk som bland annat förmedlar det näst intill omöjliga i att i vår röst- och ljudfyllda värld bli hörd och tagen på allvar.
Tagen på allvar borde i alla fall Amund Sjölie Sveens föreställning ”Economic Theory for Dummies” bli som ingår i det ”politiska paketet”. I den åskådliggör han i formen av en tekniskt fullödig föreläsning hur dagens ekonomiska situation uppstått och drivits mot randen till ättestupan och att det bara är människan själv som kan rätta till det den själv åstadkommit, om det inte är för sent. Den borde göra varje pedagog grön av avund och borde ses av varenda gymnasieelev. Framför allt borde den ha förlagts till en betydligt större scen än den som Cinnober kan erbjuda, där det också blev till trängseln fyllt på torsdagen.
Under rubriken politik finner vi också duon Lina Saneh och Rabih Mroué från Libanon med en föreställning, ”33 rpm and a few seconds” om sociala mediers politiska betydelse. Likaså den portugisiske ”Three Fingers below the knee” om ett så hett ämne som censur. Förtryck genom censur är nu något som inte bara Portugal har färska minnen från och dessvärre tilltar förekomsten åter. Det vill regissören Tiago Rodrigues visa på genom sin föreställning om ordets makt. Det är de nyligen offentliggjorda rapporterna om hur den portugisiska diktaturens censorer resonerade när de strök och förbjöd, som han har grävt ner sig i och använt i sitt manus till ”Three fingers below the knee”. Det var så långt en kvinnokjol måste nå, enligt censuren.
Festivalledningen har ju försökt skapa ordning genom att gruppera föreställningarna i olika ”paket” för teater, politik och dans. Med lite mer facit i hand uppstår frågan om det är relevant att dra sådana skiljelinjer hos dagens scenkonst. Det är ändå tydligt att politiken haft tyngd när årets program spikats. Gästspelet från Portugal ryms inte oväntat inom både teater och politik. Det gör också en föreställning från Ungern, The Party, av gruppen Kréaktör med ledare Arpád Schilling och handlar om en ungersk valrörelse. Partiet ”The Party” drivs av en populistisk kallblodig strateg, The Boss, med fascistisk världssyn och stor framgång i valet. Skrämmande aktuell, eller hur? Det får mig att efterlysa någon röst från Grekland. Den ekonomiska och politiska krisen där med ett växande fascistiskt parti, Gyllene Gryning, borde ju ha fått återverkningar inom scenkonsten. Men Grekland, där den västerländska teatern föddes, har aldrig funnits med på festivalen i Göteborg. Närmast kommer årets dansföreställning, ”Première” av USA-baserade cypriotiskan Maria Hassabi.
Inte bara i Grekland tycks krisen åtminstone på kort sikt inverka positivt på scenkonsten. Nya samarbetsformer och nya uttryck har uppstått där, även om arbetslösheten bland skådespelare i Grekland är över 90 procent, enligt ledande personer inom teatern jag pratat med i Aten. Jag vet inte om det är den relativa tryggheten i det svenska systemet som gör att det i debatterna Utblick/Inblick pratades om svensk scenkonst som en angelägenhet för en liten privilegierad medelklass. Att komma ifrån den bilden vore kanske att sprida festivalen ut i de perifera stadsdelarna och inte, som nu, låta den flockas i centrum.
Det som visas kan knappast sägas vara varken förutsägbart eller särskilt uteslutande. Jag värjer mig dock emot att foga in all scenkonst under definitionen ”berättelse”, ett ord det gått inflation i. Det var i särklass det mest använda beskrivande ordet på dagens scenkonst under paneldebatterna på Pustervik. Det behövs nya berättelser och nya röster som berättar, var något av budskapet. För mig signalerar ordet berättelse något mycket tamare och lamare än vad dagens gränsöverskridande scenkonst faktiskt står för. Ordet blev förhärskande när för många år sedan den politiska retoriken skulle förnyas och har nu utvecklats till en farsot också inom den konstnärliga retoriken. Långt ifrån allt av det jag hittills sett på festivalen ger mig särskild anledning att tala om berättelser, snarare gestaltningar av tillstånd. Ordet studsar trubbigt mot den sorts genreöverskridande och utmanande scenkonstverk som visas på denna festival.
Om det i så fall är någon som berättar om människor i samhällets marginaler så är det belgiska ”Les Ballets C de la B” som till stor glädje för festivalpubliken i år återkommer efter ett par års frånvaro för att 19 och 20 maj framföra sitt verk ”Tauber Bach” som enda festivalföreställning på Stadsteatern. Där fanns ett program inlagt där grekisk teater skulle diskuteras men då det klassiska dramat. Men den programpunkten har utgått.
Den bygger på en dokumentär av Marcos Prados om en schizofren kvinna, Estamira, som bor på en soptipp i Rio de Janeiro. Temat är att överleva med värdighet under ovärdiga förhållanden. Så den som efterlyser alternativa berättelser borde passa på.
