[140514] I blixtsnabba tillbakablickar introducerade Robert Jakobsson mångfalden av upplevelser och moment under det som i slutet av förra veckan utgjorde såväl en poesifestival som ett firande av Teater Albatross’ trettioåriga existens.
Ett arbete som kunde beskrivas som ett ovanligt målmedvetet kaos, där anekdoterna är oräkneliga om föreställningsarbeten, resor, brustna överenskommelser, m.m., m.m. För sen ankomst – men, som numera legendariske estradören Bob Hansson uttryckte det i sin eloge till det arbete, den undervisning som ägt rum innanför Tokalyngas väggar i det gamla skolhuset vid Ätran:
– Man kan inte komma för sent till sig själv. Det var här jag lärde mig att möta de andras blickar, förstod betydelse av att stanna kvar.
Man skulle kunna beskriva Robert Jakobsson som en av dessa gudabenådade egocentriker, som lyckats med konststycket att skapa ett rum där nästan allting får plats. Då är det viktigt att ha ryggrad och självkänsla nog för att hålla riktning.
Mötena på Tokalynga har alltid haft ett starkt centrum, mot vilket nyare och mindre erfarna krafter kunnat mäta sin förmåga. Det är så man skapar känslan hos besökare och åskådare att befinna sig i skapandets mitt, för att med en helt annan blick kunna möta och bedöma dess resultat.
Det räcker med att räkna upp antalet deltagare, där den (erfarenhetsmässigt) äldre generationen representerades av (i bokstavsordning) Bengt Berg, Tore Berger, Maria Ericson, Bob Hansson, Gunnar Harding, Jan Rådvik, beat-poeten Ed Sanders (the Fugs) från USA och Ingela Strandberg och de yngre (likaledes i bokstavsordning) av Olivia Bergdahl och Oskar Hanska, sångduon Andreas Chadien och Jonathan Hilli, Peter Nilsson, Göran Strömqvist, Teater Kurage med World Slam-vinnaren Amy Everhart och polska Weronika Lewandowska och Jenny Wrangborg för att ge ett intryck av, vilken rikedom som vecklades ut under två dagar på själva skolan, vilka i sin tur föregåtts av framträdanden i både Varberg och Halmstad.
Och då har jag ändå inte fått med riktigt alla.
Det finns anledning att framhäva två inslag som lyfte fram mörka och tunga erfarenheter och minnen, grundläggande sådana.
Ed Sanders talade om sorgen efter sin vän Phil Ochs, hyllad folk- och protestsångare, som inte uthärdade motgångarna under 60-talet och framåt: de politiska morden på Kennedys och King, kuppen i Chile och slakten av Victor Jara. Han dog till sist för egen hand.
Amy Everhart, även hon från USA, hade i sitt framförande av knivskarpt formulerade poem förmågan att få allt att vibrera, i medvetandet om på vilket sätt livet ständigt hänger på en oändligt skör tråd.
Det är som om varje läsning av dem är resultatet av en inre konvulsion, i den konfliktvärld hon erfar i egenskap av homosexuell.
Runt dessa ankarpunkter framträdde, och framträder i efterhand, varje annat inslag som värdefulla avspeglingar av nyanser för varje känslig iakttagelse det lyriska minnesarbetet är ett uttryck för.
Det är storartat att få uppleva något sådant och Ed Sanders kärleksförklaring till Tokalynga, och även Sverige, som något av en fackla för allt det han värdesätter i tillvaron: frihetslängtan, ansvar för alltings välgång och utveckling bortom det snöda brutala, samlade väl karaktäristiken av ett arbete som skapat ett alldeles eget, unikt centrum i världen.
Så att man kan konstatera, att jagstyrka kan vara en förutsättning, inte för egoism, utan för inlevelseförmåga och känsla för andra.
