[140513] 
Det är omöjligt att läsa den här boken utan att Thomas Anderbergs eget liv och död påverkar läsningen. Anderberg dog nämligen av en aggressiv hjärntumör i april 2013 och delar av boken, de kursiva avsnitten, är hans egna anteckningar från sjukdomstiden.
Åsa Linderborg och Staffan Bengtsson, vänner till Anderberg, färdigställde den här boken efter författarens död. Boken väcker många tankar. Dels handlingen, som är splittrad och visar en verklighet genom många olika prismor. Där talar författaren till läsaren i små avsnitt som mer är essäer, avsnitt som är strama men fulla av betydelse, avsnitt som vittnar om den död som redan märkt honom.
Sedan är det också själva sammanställandet. Är det tre författare eller en? Är bokens slutliga form något Anderberg själv hade tyckt om? När upphör en författare att vara författare: när slutar ens ord vara ens egna och kan en konstnär finnas bakom ett verk utan att egentligen ha skapat det?
Det är svåra frågor. Jag är böjd att tycka att den här boken är en gemensam produkt av tre olika författare. Anderbergs röst är tongivande, och de andra två har säkert lotsat efter hans ledfyr. Men trots allt: resultatet är en historia som Anderbergs vänner tror är Anderbergs historia, inte Anderbergs egen.
Jag känner att jag blir oklar, och något alla verkar vara överens om är Anderbergs klarhet, hans språkliga pregnans, hans precision. Det känns ovärdigt, att inte kunna sätta fingret på vart jag vill komma. Men kanske handlar det om vems historian är. Och kanske ska man också fråga sig om det är viktigt? Den här historien bygger på Anderbergs anteckningar. Man kanske kan nöja sig med att säga att historian som sådan har ett berättigande.
Det är vackert. Det är sparsmakat. De kursiva avsnitten handlar om döden och förlusten av ett språk. De andra bitarna om en man som försöker se sig själv och sin plats i världen genom sin son, sin brorson och sin döda bror. Det är ett avskalat släktdrama som utspelar sig.
För mig griper historian tag när Anderberg själv blir synlig. Hans funderingar, hans tankar om ord, språk och identitet.
Där, tänker jag, finns författaren själv, lika avskalad som boken. Och det är vackert och hemskt, i lika delar.
