[140506] Den danska poeten Yayha Hassans debut slog ned i det danska kulturklimatet med en smäll. Långt ifrån okontroversiell gör han upp med sitt muslimska arv, den danska rasismen, sina erfarenheter av dansk ungdomsvård, sin ambivalens mellan identiteten palestinier och dansk- ja, hela det danska samhället. I år kom hans bok på svenska, och även översatt gör den starkt intryck.
Igenom hela diktsamlingen skriver Hassan enbart med versaler. Kanske finns det inget annat sätt: allt måste bli ett skrik, det som lagrats inom honom. Jag kan tänka mig att man tidigt i läsningen ser det som effektsökeri, men snart framträder syftet: detta är inte något spex. Det är på allvar.
Så, med undantag för när han ibland medvetet stammar på orden ”jag” och ”du” (varpå känslan man får av Roger Daltreys stammande i ”My Generation” framträder), och när han khemiriskt förenklar språket, är orden i versaler och ofrånkomligen hans. Det är ett ironiskt, tillskansat och oerhört sorgset språk- unikt.
Yahya Hassan har inte fyllt tjugo, men hans språk är moget och gammalt utan att snudda vid att vara gammaldags eller arkaiskt. Det är mitt i samtiden, mitt i hans verklighet. Driven av ett hat, främst mot sin pappa som slår honom och hans syskon och den ständigt närvarande Koranen, slår Yahya Hassan hårt tillbaka.
JAG SPILLER TJUGO LITER MÖRKER
OCH EN BARNDOM ÖVER VÄGGEN
EN STENÅLDERSHAND EN POCKETKORAN
KANSKE HADE JAG ÄLSKAT DIG
OM JAG VAR DIN PAPPA OCH DU VAR MIN SON
Över personrån, bilstölder, haschrökande för att stå ut, bilder från flyktingläger där hans släktingar bor, ungdomsanstalter, kompisar som säljer stöldgods, nedrökta kök och Gellerupslängor av hus spänner Yahya Hassans ibland väldigt konkreta språkvärld. Då och då är poeten mitt i orkanens öga, förbluffad över vad som händer, ibland distanserad och analyserande, alltid glödande.
Dansk Folkeparti har såklart försökt att få Yahya Hassan till ett slagträ mot islam som religion, men det håller inte riktigt. Det är inte bara pappans hårdfört religiösa uppfostran som Yahya Hassan slår ned på, och denne kunde lika väl ha hämtat sin världsbild från en Bibel som från en Koran. Kanske hade han kunnat ventilera sig bättre än i våld om någon i det danska samhället lyssnat och inte bara sett honom som en muslimsk huligan.
Framför allt är Yahya Hassans debut en skildring från någon som söker en plats där det inte stormar, där det inte är något konkret och akut som hotar, trycker på och skapar oro. Framför allt är det en definition av någons värld.
En språklig storm, ett lejonryt, ett ”här är jag” och ett nödvändigt ”dra åt helvete” till de som inte förstår. Yayha Hassan är en ung poet med en äldre själ. En penna som inte på långa vägar är klar än.
