[140505] I skogens djupa stilla ro,
där sångarskaror bo,
där själen lyssnar mången gång
till fåglars glada sång,
där är idyllisk stilla frid
i själens ensamhet,
och hjertats längtan svinner här,
där frid och hvila är…
… och det är inte utan att några välkända rader av H.C. Andersen från förrförra århundradet kunde satts till motto för Block 16: Sömn på på Skogen, fördelat på övernattningar på teatern på Masthuggsterassen i fältsängar lånade av försvaret, en tvådagarsprocess med titeln Dream Asylum på Ärleården vid Mariatorget (ledd av multikonstnären Robert Steijn, Holland) samt ett par mörkerluncher däremellan.
Vardagliga trivialiteter förhindrade mitt deltagande i sensationerna de senare erbjöd: av att äta utan att veta vad, osedd samtala utan att se med vem – all dylik uppsluppenhet.
För att börja med min övernattning långfredagen var det först och främst jagflykten som blev påfallande. Arton vitmålade våningssängar i teaterrummet med övre sängbotten borttagen. I det månljus vi vistades i fick man upplevelsen av att se in i en spegel, men med den klassiska skräckupplevelsen av, att själva bilden var borta!
Sömnen var det si och så med, ”kudden” med en godnattsaga i hörlurarna var inte bekväm. Väl avtagen kunde man emellertid vila i andras närvaro, njuta frånvaro av sin egen, sedvanliga självskrivenhet.
Livet utsätter en med jämna mellanrum för sådan nödvändig kollektivitet – om man vill. Svår att undvika när man föder barn på allmänt sjukhus, frivilligt uppsökt för min del vid deltagandet i Nordiska Kvinnors Fredsmarscher 1981-83 plus alla slags teaterträningar, där övernattningar ägt rum under de mest osannolika former.
En gång anvisades jag Grotowskis rum på Odin Teatret, där jag tillbringade en ren, vit och fullständigt drömlös natt.
Här var emellertid själva temat sömnen, man somnar, väl vetande att man skall SOVA, men inte hur det skall gå till.
Man sover inte, man vilar. 2011 kunde man ”sova” på ett uppscenograferat sinnesjukhus på Teater Giljotin i Stockholm i en tvådygnsföreställningen som hette Bli en dåre. Inskriven som patient vaknade man upp med skötaruppgifter i stället – det jag bäst minns var ett animerat frukostsamtal om Peter Weiss’ genombrottsstycke Marat-Sade från 1963, som några hade sett, andra inte.
Samma sak nu, frukostsamtalen blev sant vederkvickande. Uppryckt ur den förkättrade vanligheten blir man försiktig med vad man säger, väl medveten om att det angår fler än – vanligt.
När Robert Steijn går in som ledare av ett förlopp gör han det med ett maximalt erbjudande om frihet, men situationen kräver en självdiciplin som blir självreglerande.
Det funnes alla möjligheter att gå till överdrift eller flippa ut, men deltagandet i processer av den här typen kräver ett mått av professionalism, vilket alla är medvetna om.
Allt annat skulle göra dem meningslösa.
Meningslösheten lurar alltid om hörnet i utspel av det här slaget, det är en av deras viktigaste poänger.
De som på allvar hotade att förstöra Fredsmarscherna jag nämnde, var de som betraktade dem som ”meningsfulla”. Att vårt travande över kontinenterna i Öst och Väst skulle kunna ge resultat!
De kastade sig in i allahanda maktkamper och förstörde den sköra stämning av brist på målsättning som gjorde deltagandet förtrollande och – vilsamt.
Det var det modiga i Steijns sätt att driva work-shop, att han ”ville” så lite med den: bara upplösa, skära av (med sin svindyra, livsfarliga kniv), låta vara.
Det tar ett tag innan man kommer på vad det innerst inne betyder. Jag tror det är själva ”meningen” med insatser av den här typen.
Att de ger dig möjligheten att för en gångs skull ”inte vilja”, vilket får dig att tänka på det du aldrig tidigare hade föreställt dig.
Det att frigöra sig från ambition beskrev Willy Kyrklund (i Mästaren Ma) som en överlägsen norm för livet och jag fick så småningom för mig att det var på just den nivån Steijn lagt sin främsta – ambition.
