[140429] Den amerikanske cancerläkaren Siddhartha Mukherjees monumentala bok Lidandets konung. Historien om cancer är ingen lämplig nattlektyr för den som är det minsta hemfallen åt hypokondri (vilket ju många av oss är).
Boken är en mångfacetterad genomlysning av cancern, det handlar om hur den kom att urskiljas som en sjukdom med egen karaktär trots dess många olika former och hur dess behandlingshistoria ser ut genom århundradenas lopp. Cancerforskningen ges en förhållandevis grundlig vetenskapshistorisk genomlysning och ett antal personliga öden bland cancerpatienter berikar boken med en inkännande och mänsklig dimension.
Mukherjee kan förmedla den mycket spännande insikten att det som kallats cancerns gåta nu måste betraktas som löst. Det handlar om processer på den genetiska nivån, där delar av kromomsomuppsättningen potentiellt kan aktiveras till att få den normala celldelningen att börja skena och producera tumörvävnad. Det finns också suppressorgener, som blockerar cancerutveckling och som kan sättas ur spel till exempel av virus eller annan biologisk eller kemisk påverkan.
Det vore ju fantastiskt lyckligt om kunskaperna om cancerns uppkomst också självklart medförde kunskap om hur cancer kan förhindras eller botas, men någon sådan direkt automatik finns inte, även om det börjat komma behandlingsalternativ som siktar in sig på att stoppa det genetiska raseriet i växande tumörer. Som bekant har också en del virus identifierats som kan sätta igång cancerutveckling, och vaccineringen mot humant papillomvirus för att förhindra livmoderhalscancer är en vacker triumf för den virologiska cancerforskningen.
Cancer med sitt relativt långsamma förlopp och säregna kapacitet att sprida sig, metastasera, i kroppen är förmodligen den mest fruktade av alla sjukdomar, också döden som den leder till kommer ju långsamt och under stor plåga. Att behandlingen av cancersjukdomar har varit och är ett av den medicinska forskningens mest prioriterade områden är inte konstigt, samtidigt är det inget annat medicinskt område där patienter utsatts för sådana oerhörda plågor av den behandling de fått.
Siddhartha Mukherjee visar hur en fascinerande men också skrämmande kamp mellan behandlingsideologier gått ut över patienterna. Som exempel tar han hur det under några decennier var en förhärskande behandlingsideologi att göra stora operationer av bröstcancer, där inte bara brösten togs bort utan också all underliggande muskelvävnad, lymfknutor och delar av skelettet som revben och nyckelben. Så småningom ersattes denna behandlingsideologi med en där mindre operationer kombinerades med uppföljande cellgiftsbehandling och strålning, men det skedde under motstånd från anhängarna av de stora operationerna.
Att de celler som blir cancerceller nästan inte alls skiljer sig från andra celler gör att behandlingen med cellgifter som skadar cancercellerna också skadar andra celler i kroppen, och så vanlig är cancern att de allra flesta vuxna har någon vän eller släkting som gått bort efter att ha plågats igenom en behandling med cellgifter. Särskilt känsliga celler som könsceller eller hårceller drabbas mest med sterilitet, som ofta är irreversibel, och håravfall som följd. Siddhartha Mukherjee berättar ingående om hur olika cellgifter experimenterats fram, vilka förhoppningar som fästs vid dem, och hur de ofta visat sig nästan lika skadliga som cancern de satts in emot.
Som en röd tråd går genom boken lidandet som patienterna fått uthärda under olika behandlingsregimer. För att inte tala om de miljoner försökdjur som dödats långsamt under outsägligt lidande. En av Mukherjees egna patienter med cancer i bukspottskörteln och medveten om hur chanslös han är säger rent ut att den enda anledningen till att han underkastar sig behandlingen är att det är lättare för hans barn att uthärda situationen när han åtminstone behandlas.
En god vän till mig dog för tre år sedan i cancer. Förloppet var typiskt. En svullnad på sidan av halsen visade sig vara en tumör. Vid närmare betraktande en metastas till en primärtumör som lokaliserades till tungroten. Läkarna sade till honom att det här ska vi klara, och satte in cellgifter mot metastasen, som försvann. Tumören i tungroten behandlades med strålning genom rör som opererades in i strupen. Också den tumören försvann och min vän fick besked om att nu var han botad. Han hade svårt att andas, svårt att tala och kunde på grund av brännskadorna i strupen inte äta på vanligt sätt utan fick fortsätta med näring genom en slang i näsan ner till magen.
Tre månader efter det att han friskförklarats fick han lungcancer. Och, som Mukherjee också belyser, när sjukdomen återkommer är den också i det närmaste omöjlig att bota. Så min vän dog, och när jag satt hos honom en dag sade han med sin nästan förlorade röst: ”Tänk att jag skulle råka ut för det här, jag som aldrig rökt – men ni, alla andra, som rökte och blåste ut er rök på mig…”
Och visst, i hans lungor kunde mycket väl finnas en cancerogen agent, som när hans immunförsvar gick ner genom behandlingen kunde trigga igång en tumör i lungan. Den kamp som cancermedicinen förde mot tobaksbolagen i USA upptar en god del av boken, och det är en historia som är väl värd att begrunda. Råcyniska kapitalistiska företag och korrumperade politiker förhalade i det längsta alla försök att sprida kännedom om rökningens farlighet, och då hade bolagen egen forskning som tydligt visade att deras produkter orsakade cancer.
Forskarna och ideella opinionsbildare kunde i små steg driva igenom att varningstexter måste finnas på cigarrettpaketen och att upplysning om tobakens risker blev en del av samhällsinformationen. Nu ser vi hur tobaksbolagen bygger upp efterfrågan i utvecklingsländer där upplysningskampanjer inte förekommer och där tobaken fortfarande kan framställas som en del av en tjusig livsstil.
Ska man invända något mot Mukherjees gedigna bok är det att den nästan uteslutande handlar om amerikanska förhållanden. I väsentliga delar när det till exempel gäller forskning och behandling är det inga större skillnader mellan svensk-europeisk och amerikansk utveckling, men det finns också betydande skillnader när det gäller hur forskarsamhället är strukturerat och finansierat som gör att ett kapitel med svenska perspektiv väl kunde motiverats.
Översättningen är gjord av den konservative filosofen och debattören Roland Poirier Martinsson, som huvudsakligen är verksam i USA. Det gör att han översätter death certificate till dödscertifikat när den korrekta svenska benämningen är dödsattest. Han vet tydligen inte heller vilken skillnaden är mellan föreskrevs och förskrevs.
