[140418] Ekonomisk tillväxt är det allt överskuggande målet för Kinas kommunistiska parti. Det är också medlet för partiets bestående ställning som dominerande maktägande struktur och utgör legitimeringen av en kontrollapparat som infiltrerar allt socialt liv.
Människor som får sina liv ödelagda i hårt driven massproduktion och miljöförstöring med global verkan gör att kinesiska förhållanden och kinesisk utveckling är en angelägenhet för hela världen. Det visar Ola Wong på ett övertygande sätt med reportageboken Pekingsyndromet.
Bokens titel är förstås en anspelning på det berömda Stockholmssyndromet, som socialläkaren Nils Bejerot formulerade och definierade efter Norrmalmstorgsdramat 1973, då de personer som hölls som gisslan i bankvalvet efterhand utvecklade en stark sympati med rånaren och gisslantagaren Janne Olsson. Ola Wong ser hur den kinesiska befolkningen kommit att bli det kommunistiska partiets gisslan.
Eftersom partiet genom massmord och terror i det förgångna etablerat ett hot som håller i sig och när som helst kan slå ut i aktioner mot vem som helst som sätter sig upp mot den sammanvuxna enheten partiet och staten försätts folket i ett sympatiserande beroendeav sin förtryckare. Det här blir en verklighet, en diskurs eller ett paradigm, som i allt väsentligt styr det kinesiska samhällslivet, och det innefattar också ledarna, för vilka en ogenomsiktlig, outgrundlig och auktoritär ledarstil är en del i strategin för att hålla folket i osäkerhet samtidigt som de kan använda sin makt till att främja och berika sina egna klaner inom partimaskineriet.
Ett viktigt instrument i denna maktutövning blir godtycket. Ola Wong tar censuren som exempel, och beskriver den som en röd ballong, som ibland blåses upp och tränger ut den relativa frihet att kritisera systemet och påpeka missförhållanden som ibland ges utrymme i pressen. Vid sådana tillfällen kan mycket allvarlig kritik tolereras, men så plötsligt har någon tå blivit för öm eller något avslöjande hamnat alltför nära centrala makthavare, och då slår censuren till, de som sagt för mycket fängslas eller tystas på annat sätt.
Ola Wong reser runt i Kina och hans reportage har närvarokänsla och språklig fräschör, det är allvarliga spörsmål som dryftas, men ofta med humor och en stark sympati för de många djärva aktivister och sanningssökare som ifrågasätter och utmanar systemet. Många tar stora personliga risker genom att uttala sig för en utländsk journalist, och ibland måste de skyddas med hjälp av pseudonymer och anonymitet.
Den kanske mest slående iakttagelsen i boken är i vilken osannolikt hög grad den kinesiska utvecklingen baseras på skenbilder av framgång och hur spöklikt mycket av tecknen på denna framgång som egentligen är kulisser. Fantastiska städer växer fram, men husen är fuskbyggen med usel värmeekonomi och en beräknad hållbarhetstid på något tiotal år. Medan den enorma och ökande kolförbränningen förgiftar luften förgiftas samhällslivet av en allt genomsyrande korruption. På alla nivåer finns partiapparatens övervakande och kontrollerande funktionärer, och hela detta maskineri smörjs av korruption.
Kinesiska barn presterar bra i de Pisamätningar som visar bristerna i den svenska skolan, men de drivs av ett prestationstänkande som utesluter det mesta utom studierna, åtminstone inom den relativt välbeställda medelklassen. Allt handlar om att komma in på prestigeuniversiteten, det leder till säkra karriärvägar, men priset är högt, både ekonomiskt och mänskligt, det är ett fåtal som verkligen kommer in. Däremot är det många som presterar bra på det test som avgör allt som kommer in på mindre renommerade universitet, utbildningsnivån stiger stadigt.
Ska vi i Sverige oroa oss för den kinesiska kolförbränningen och de enorma koldioxidemissionerna till atmosfären? Ja, menar Ola Wong, allt annat vore omdömeslöst. Särskilt så länge som Sverige och andra västländer använder Kina som verkstad, det är ju i stor utsträckning tillverkning av varor för den västerländska marknaden som ligger till grund för det kinesiska industriella undret, med den välfärdsökning som det betytt för hundratals miljoner kineser.
Man hör ofta i Kina hur folk uttrycker den doktrin som är partiets, nämligen att alla utvecklade ekonomier måste genomgå en period med hög miljöbelastning. Underförstått: det ordnar sig längre fram. Frågan är dock om det blir så. Som det nu är bildar Kina tillsammans med USA en ohelig allians för att hindra internationella överenskommelser om begränsningar av koldioxidutsläpp. En begränsning av utsläpp som skulle påverka den ekonomiska expansionen är knappast tänkbar i Kina, det skulle kunna äventyra partiets kontroll, som hänger samman med en framgångsmyt som internaliserats i partiidentiteten: det är partidogmatikens inneboende kraft som driver samhället framåt.
Ola Wong avslutar sin bok med att skissa på några tänkbara scenarier för Kinas utveckling. Mest trolig finner han intressant nog vara stagnation, att Kina helt enkelt fastnar på en nivå med stor men relativt enkel industriell produktion, medan det politiska systemet stelnar alltmer och avsaknaden av yttrandefrihet och ett självständigt rättsväsende hindrar ett starkt civilsamhälle från att växa fram.
Den framtid partiet siktar på beskriver han som Singaporemodellen, där en auktoritär regim kan bita sig fast vid makten medan det ekonomiska livet blomstrar. Skillnaden i befolkningsstorlek och produktionsvillkor gör att det känns tveksamt om den här målsättningen är realistisk. Vissa delar av ekonomin kommer säkert att singaporiseras om de inte redan gjort det. Extremt rika och välmående ekonomiska enklaver växer fram också i Kina.
Jag kan inte tänka mig en mer intressant och tänkvärd bok om Kina än den här, jag hoppas den får många läsare, inte minst med tanke på hur den lyfter fram de kinesiska miljöfrågorna som globala angelägenheter.
