[140415] Hur kan religioner med kärleksbudskap samtidigt odla fundamentalism, intolerans och våld? Den envisa frågan ges ny kraft efter upplevelsen av Göteborgsoperans aktuella och oerhört drabbande föreställning av Fromental Halévys drygt 200 år gamla opera Judinnan med en dramatik, en musik och sång som framför allt i andra akten bekräftar operakonstens unika förmåga att förmedla känslor.
Det är god tajming av Göteborgsoperan att så här i påsktid bjuda in denna produktion, som ursprungligen gjorts för operan i Vilnius och nu gästspelar i Göteborg med en exklusivt kort spelperiod, totalt 9 föreställningar mellan 5 april och 15 maj. Eftersom Judinnan, som uruppfördes 1835 i Paris, inte tidigare spelats på Göteborgsopera är det är gyllene tillfälle, inte bara för de redan operafrälsta.
En minimalistisk scenografi och en tidsmässigt svårbestämd kostymering gör att handlingen kan associera brett i historien. Den judiske guldsmeden Eléazar (Lars Cleveman) har en dotter, Rachel (Mireille Delunsch), som inte vet att hon egentligen är dotter till den kristne kardinal de Brogni (Michael Schmidberger) och omhändertagen av Eléazar sedan kardinalens hus brunnit ner och hans fru och, som man trodde, också lilla dotter omkommit. Ett hämndmotiv finns i sammanhanget och Eléazar väntar på tillfälle och det gives, å det grymmaste.
Rachel har ett förhållande med en man, Leopold (Tuomas Katajala), som kärleken fått att utge sig för att vara jude men egentligen är kristen, av hög börd och gift. Vi har vid det här laget fått förstå att straffet är döden både för att arbeta på de kristnas vilodag söndag och för att ha ett förhållande mellan en jude och en kristen. Tragedins tre huvudpersoner, Eléazar, Rachel och Leopold, sitter till slut med bödelns huvor på och egentligen skulle inte bara Leopold ha kunnat skonas om Eléazar valt sanningen framför hämnden. Det är hans kval som gör honom till handlingens mest komplexa personlighet och som förmedlas i några av föreställningens allra vackraste sångpartier, bland annat som a capella.
Judinnan visar sig över lag vara ett verk rikt på skönsång, särskilt i andra akten, med kraftfulla arior, laddade duetter och en förstärkande kör, som i första akten framstår som ett helsvart flaggviftande fundament mot all form av tolerans. Scenografin utnyttjar olika tekniska finesser för att skapa spegelbilder och skuggeffekter för att förstärka skeendet och ersätta fysiska inventarier. En persiennliknande helvägg i våder bjuder möjligheter att smygtitta och smyglyssna och göra diskreta entréer på skilda ställen. Fyndigt.
Det är ett skakande och dessvärre högst trovärdigt drama. Det får mig att genast vilja leta upp egyptologen Jan Assmanns kontroversiella bok The Price of Monoteism, som nu finns på svenska och som bland annat gör kopplingar mellan tron på en enda Gud, exklusiva sanningsanspråk och våld. Ett angeläget ämne som en opera som Judinnan kan vara en illustrerande del i.
