[140414] Känsla kontra förnuft ingår ett dialektiskt förhållande i mycket av det borgerliga 1800-talets dramatik. På Göteborgs Stadsteaters stora scen, i en scenografi som talar operaspråk och en koreografi som driver med det ceremoniella i överklassens umgängesvanor, gör Nina Zanjani stor konst av rollen som ung kvinna som av omständigheterna drivs mot undergången.
Nina Zanjani är sannerligen ett fynd för Göteborgs stadsteater när det gäller att gestalta kvinnor, som på olika sätt gör uppror mot sin könsrelaterade underkastelse. Vi har tidigare kunnat se henne som Eliza i George Bernard Shaws Pygmalion och som Strindbergs Fröken Julie, pjäser med såväl köns- som klassperspektiv. I rollen som Sylvi är vi än en gång i 1800-talets borgerlighet, men nu har en kvinna hållit i pennan, den i Sverige tämligen okända finlandssvenskan Minna Canth, i hemlandet så känd att hennes födelsedag är flaggdag. Hon skrev, sedan hon blev änka med sitt sjunde barn i magen, ett antal dramer men endast ett på svenska, nämligen Sylvi. Pjäsen hade framgångsrik premiär på Svenska Teatern i Helsingfors 1893 men har sedan tydligen fallit i glömska tills nu Jenny Andreasson gjort detta fynd. Frågan väcks: Hur mycket mer av kvinnors dramatik kan finnas i det fördolda, skymd av Ibsens Nora och Strindbergs Julie, som hade utmanat publiken ett antal år innan Minna Canth skrev sitt kvinnodrama.
Det är ett sant kvinnoöde som lär ligga till grund för pjäsen Sylvi. Och Nina Zanjani gestaltar det med en fenomenal både fysisk och känslomässig intensitet, spelar med barnets oresonlighet i sin övertygelse att barndomskärleken, som återuppväckts, måste tillåtas leva om än i strid med rådande förhållanden, gift och därmed omyndig som hon är. Det är som om hon spelade på en förhöjd nivå av realism, utan att tappa i trovärdighet. Det är enkelt uttryckt ett fullkomligt lysande skådespeleri.
Det handlar om en flicka som inte fått chansen att bli vuxen genom att hon tidigt blivit föräldralös och omhändertagen som hustru av en 18 år äldre vän till familjen, Axel, som Sylvi konsekvent och med gäckande ironi inte tilltalar vid namn utan som ”herr förmyndare”. Lekfullt spelar hon rollen som oskuldsfull ”kissemiss” och ”fågelunge”, som sitter behagfullt på knä eller när hon, uttråkad av sin sysslolöshet, inte får sin vilja igenom, lägger sig lätt demonstrativt under bordet, som en hund. Så generande i all sin charm är scenen där Sylvi, med flickaktig naivitet som vapen, ska få Axel att gå med på hennes önskningar, så övertygande in i minsta rörelse, röstläge och minspel. På så sätt får man en komplex bild av såväl svaghet och styrka i en och samma person, som förgäves försöker forcera de patriarkala maktstrukturer, sociala fördomar och konventioner som hon tycks omedveten om. Katastrofen anas redan innan barndomsvännen Victor (David Rangborg) kommer in i bilden, spelad så konturlöst som hans vankelmod motiverar, sedan systern (Monica Wilderoth) fått in honom på förnuftets väg.
Eric Ericsson har funnit en träffsäker ton när det gäller att gestalta den grötmyndige och gemytlige Axel, den på ytan gode och trygge älskaren/förmyndaren men som därunder, med smygande humörkast, visar sig inte tåla motsägelser eller att något sker utanför hans kontroll och samtycke. Man kan tro det hör historien till att gå så långt som att ta sig rätten att slå och våldta en hustru med krav på rörelsefrihet, men så är det dessvärre inte. Det är bara att se sig om i världen. Sylvi har redan, med barnsligheten som vapen, försökt utmana Axels ”godhet”, när hon återser Victor och deras känslor kommer i svall i återupplevelsen av barndomens kurragömmalekar och hela fasaden spricker. Den ”snälle” farbror förmyndaren är nu inte så snäll att han låter sin lilla dockhustru få skilsmässa för en annan mans skull.
Scenografin utgörs, så när som på ett par enkla stolar, av takhöga draperier med ett symbolladdat förhållande mellan öppenhet och instängdhet beroende på de olika rum som textilierna fås att bilda för att antingen dölja eller döljas i. Oerhört fyndigt. När det gäller koreografin så anar jag ingen direkt förebild för de ceremoniella rörelser som Dorte Olesen överraskar med att låta de dansande utföra på den bal som sätter skvallret om Sylvi och Victor i omlopp. De tycks uppfunna för att just betona det rituella i mycket av societetens sociala mönster och närmar sig det rent surrealistiska för ett dagens öga.
Varför nu Axel förvarar stryknin i sin skrivbordslåda förblir oförklarat, men var säkert inte tänkt att bli hans egen död, men så blir det genom en av Sylvis impulsiva och obetänksamma handlingar, besatt som hon är av att bli fri att älska och bli älskad. Bytet av äktenskapets boning mot en fängelsecell framställs här mer som en flytt från en fångenskap till en annan, särskilt med en så måderlig fångvaktare som den Carina Boberg gör, en själasörjare i motsats till Fredrik Evers obarmhärtige pastor Sohlman. Det finns många skäl att uppleva detta återfunna drama i Jenny Andreassons regi.
