[140408] 
Jag har en särskild förkärlek för böcker för mycket små barn. Om de är bra vill säga. Den täta samverkan mellan text och bild och det ordknappa berättandet kan bli oerhört laddat. Det kan se skenbart enkelt ut, men är väldigt svårt att få till. Det märker man om inte annat på de många slarviga misslyckade försök som finns i genren.
Böckerna om Otis tillhör de lyckade exemplen. Otis längtar är den tredje boken i serien om Otis. De tidigare heter Otis tröstar och Otis vantar. Jag är själv inte så förtjust i Otis vantar, men känner en tvååring som älskar den. Och kanske är jag lite fast i föreställningen jag egentligen inte gillar – tanken om att böcker för barn ska vara lite pedagogiska och nyttiga. Här överanvänds ordet ”dumma” och jag tänker att det lär de sig väl ändå…
I den nya boken har pappa har åkt bort och Otis längtar. Först är det nästan härligt att längta, men till slut blir det lite jobbigt.
Nallen längtar efter dockan och stolen känner sig ensam när pappa inte är hemma och sitter på den.
Böckerna om Otis är en blandning av närmast poetiska formuleringar och vardagsrealism. Texten fungerar bra för högläsning (och nej, det är inte alltid självklart i bilderböcker). Bilderna av Ane Gustavsson knyter nära till texten och tar fantasin till konkreta plan. Fint och med känsla.
En bra bok att läsa när det finns någon att längta efter. Att använda för att få prata om det som kan vara lite svårt att formulera för en som är liten.
