[140408] När de slöjor av förhoppningar och drömmar som vi behöver för att upprätthålla vår självbild och livsinriktning rivs bort genom svek och besvikelser inträffar en omprövning av riskabelt slag.
Finns en ny livsväg eller bara ett livsslut i den nakna insiktens plågsamma ljus? I romanen Konsten att dö skildrar Inger Edelfeldt hur den framgångsrika fotografen Jacky (Jacqueline) Måhlin genomlever en process där hon i skikt efter skikt förlorar det som hennes handlingskraft och livslust baseras på, och hur hennes egna val och beslut kommer att bidra till detta.
Det handlar alltså om en berättelse med filosofiska och livsåskådningsmässiga aspekter hämtade både från en buddhistisk religiös föreställningsvärld där illusionernas förvillelse döljer sanningen och en existentialistisk med ett yttersta ansvarsutkrävande riktat mot en själv för de val man gör. Det sista kapitlet heter ”The madwoman in the basement” med en syftning på Sandra Gilberts och Susan Gubars feministiska litteraturtolkningsklassiker The Madwoman in the Attic, där Charlotte Brontës Jane Eyre används som raster för läsningar av hur kvinnor framställs i litteraturen.
I Charlotte Brontës roman håller den manlige hjälten (om man nu kan kalla honom så) Rochester, sin mentalsjuka hustru inspärrad på vinden, något som Jane upptäcker strax innan hon och Rochester ska gifta sig. Hans svek tar hårt, och hon flyr. Jacky Måhlin har en älskare, att han är gift är ingen hemlighet, men så småningom upptäcker hon att den bild han gett av sin hustru är minst sagt tillrättalagd. Men värre ska det bli.
Jacky Måhlin har i bokens inledning en kamerafri dag, något hon unnar sig ibland, för att kunna se världen på ett mer omedelbart sätt, utan att i första hand tänka på vilka bilder, vilka utsnitt och frusna ögonblick, som den erbjuder. I detta tillstånd, öppet och riktningslöst, möter hon en ung kvinna vars utseende fascinerar henne. Ett stort gyllene hår kring ett ansikte hon liknar vid en mops. Den fotografiska ambitionen väcks och hon närmar sig den unga Monia, döpt efter en schlager som säkert många minns. Jacky kallar henne för sin änglamops.
Monia är inte lättövertalad, men ger med sig och plötsligt har Jackys och Monias öden börjat vävas samman. Så småningom kommer Monia också att träffa Jackys älskare, den stilige konstnären Elias, som uttrycker sin beundran för Monias läckra kropp, något Jacky som fascineras av sin modells hår och ansikte, inte riktigt anar konsekvenserna av.
När så Monia, som på något vis inkarnerar det karaktärslösa men förförande och krävande androgyna sagoväsen som finns i myter och sagor, ställt till det ordentligt för sig genom att bli gravid med sin systers man och får bo i Jackys ateljé händer det som måste hända. Spåren av Elias närvaro i ateljén uppenbarar för Jacky att hon svikits dubbelt. Samtidigt blir en för hennes karriär viktig utställning inställd.
Konsten att dö handlar alltså om bilder, i väldigt konkret bemärkelse när Jacky på gammaldags vis framkallar och kopierar i mörkrum, och i överförd mening när tillvaron mer och mer osäkras genom att de bilder hon gör sig av människor och livsvillkor förvandlas eller visar sig endast vara hennes egna, medan andra ser dem på helt andra sätt. När de egna bilderna förlorar sin giltighet och en annan verklighet ställer sig framför dem och tvingar henne att se något hon känner att hon borde kunnat se löses också självbilden upp och krisen är ett faktum. Den utlöses av en stöld, hennes fotgrafiska utrustning stjäls, hennes arbetsredskap men också hennes lins mot världen, hennes seende.
Med Konsten att dö utmanar Inger Edelfeldt vår tendens att fastna i falska föreställningar så länge de inger oss en känsla av trygghet och säkerhet inför en oviss framtid. Hon visar hur sårbar självbilden kan vara och hur riskabelt det är att lämna ut sig själv genom att älska – och hur nödvändig den risken är att ta om man alls vill leva.
