[140404] Bristande balans svarar Cirkus Cirkör genom en omfattande livsbild, som likt tidigare verk låter den akrobatiska poesin utvecklas ur en dramatisk kärna, en röd tråd, som den här gången, det vita till trots, dras ut från en av de kvinnliga aktörernas eget hjärta!
På ett generöst men samtidigt farligt sätt är väv av trådar ymnigt hängda över, under och på scenen, vilket skapar en originalitet och ett inte så litet mått av nervositet över nummer som annars bygger på sedvanlig ekvilibrism. Det gör att flera av dem känns farligare än vanligt, i såväl psykisk som fysisk mening.
Så vitt som det är, i dräkt och scenografi (den röda tråden och dockan undantagna), är det en långt ifrån oskuldsfull föreställning. Dess oupphörliga nystan i olika storlekar lever sina egna liv och växer sig hotfulla ibland, som det utomjordiska klotet i Lars von Triers Melancholia.
Ändå behåller föreställningen en lätthet och ett flöde, som om idéerna aldrig ville ta slut, aktörernas ork ännu mindre.
Det är alldeles förtrollande och ett citat från Carl Jonas Love Almqvist dyker upp:
Ack, och ändå – Varför är den goda dum – Varför är den onda klok – Varför är allt en trasa?
