[140402] Att Dödsdansen nu spelar på Göteborgs Dramatiska Teater (GDT) är ett resultat av impulser och tillfälligheter. 2011 deltog Åsa-Lena Hjelm och Anna Takanen från Göteborgs Stadsteater i en smärre produktion efter Magnus Florins Syskonen enligt konceptet fast art, enklast tänkbara förutsättningar för ett genomförande.
En kontakt knöts, nu ännu en. Erik Ståhlberg från Folkteatern har, liksom Åsa-Lena Hjelm, gått in på utlåningsbasis och en spännande klassikerproduktion blir resultatet i form av drömmar som förverkligas. Mer än så har inte behövts, men exemplet som sådant pekar vida framåt.
Åsa-Lena Hjelm har, bland annat i Teatertidningen, framhävt det betydelselösa i skådespelarens ålder och kön, att det ligger i yrkets kunnande och tradition att kunna överskrida dylika gränser. Genom hela hennes tolkning av den situationsgrymma hustrun Alice ser man hennes ansikte vandra genom alla åldrar och stadier i det kvinnoliv som blev hennes, det fascinerar.
Hon liknar i den stilla öppningsbilden en förväntansfull ung kvinna, som tiden lagt sordin på. Bredvid henne sitter maken Edgar fast, lika isolerad i äktenskapet som hon, båda önskade de befinna sig någon helt annanstans. Bara vetskapen om dotterns existens släpper in en strimma ljus i deras kompakta besvikelse.
Scenen är omsorgsfullt inredd, så att föreställningen skänker en stämning av att ha kunnat satts upp för länge sedan och manuskriptet hanteras på samma sätt, omsorgsfullt och fritt från choser – back to basics, just det man med jämna mellanrum behöver.
Peter Harryson är ett utsökt val i det som synes vara själva inkarnationen av resignation, den man som numera bara med yttersta möda kan häva sin stämma till nivåer som på allvar skrämmer. Därigenom är han en återkommande mansfigur i Strindbergs dramatik, där kvinnans otillfredsställelse är källan till en otäck makt över vardagen.
GDTs egen Erik Åkerlind träder med klar och träffsäker röst in som vännen Kurt, i grunden oförberedd på makarnas misär, i grund och botten i behov av tröst i ett eget misslyckande. Då det kan inte ges, blir han i stället använd som slagträ i en konflikt han lamslås av.
Erik Ståhlberg har iscensatt ett vackert avstämt kammarspel, som samtidigt föder reflektionen över, hur långt man skulle kunna släppa dramats skrivna form eller snarare, rent spelmässigt fabulera omkring det.
Danske filmregissören Nicolas Winding Refn har med sedvanlig precition berättat om Hollywood-producenternas krav på effektivitet och action i de produkter de vill tjäna pengar på. De frågade sig varför han lagt in så mycket väntan i scenerna i Drive:
– The are just staring…
– They are falling in love…
– Fuck falling in love – CUT!
Jag tror inte man skall följa den befallningen, inte heller om den känns komma inifrån en själv. Söndag kväll lyssnade man i Tyska Christinae Kyrka till ännu en konsert med Svenska Kammarkören, Stabat mater dolorosa, denna gång dirigerad av norske Carl Høgset.
Det oerhörda inbördes lyssnande en sådan kör arbetar med, med en sådan finkänslighet och nyansrikedom i uttrycket som resultat, är något man så gott som alltid saknar på teatern, så även här.
Det finns utrymme för ett lugnare tempo, och det kan mycket väl vara, att det infinner sig efter hand. För ett stort och intressant steg är det, att ett samarbete av den här arten äger rum. Det kunde inte skett utan ett idogt arbete för att skapa den spelplats GDT har blivit och är, inte heller utan institutionernas öppenhet och generositet.
