[140401] Den här boken är hemsk läsning. Vi besparas inga vidriga och äckliga detaljer från förhören med polischefen Göran Lindbergs offer. Själv ville han helst föra intellektuella diskussioner kopplade till sina problem. Han erkände ingenting i förhören förutom att han köpt sex.
Kriminalvården ansåg att Lindberg hade en begränsad mottaglighet för behandling. Han ansågs uppfylla kriterierna för narcissistisk personlighetsstörning och sexuell sadism, vilket innebar att risken för brottsåterfall bedömdes som förhöjd och att Lindberg sju månader före den villkorliga frigivningen nekades obevakade permissioner.
Han frisläpptes ändå efter fyra års avtjänande av sin sexåriga fängelsedom den 25 januari i år. Helt enligt de regelverk som finns i Sverige, att en person som dömts till ett längre fängelsestraff ska friges efter att ha avtjänat två tredjedelar av det.
Något författaren Jonas Trolle, som ledde spaningarna mot Lindberg, anser vara helt i sin ordning. Självklart ska han behandlas som alla andra fängelsedömda i det fallet, menar han.
Som i övrigt inte har några sympatier för de brott hans forne rektor på Polishögskolan begått. Jonas Trolle berättar om sin första dag där i januari 1995, när rektorn, en lång och mörk man i mörkblå uniform – gammal studiekamrat till hans far, som hade prisat Lindberg som ”en bra person” – i aulan inför de nya eleverna började prata om etik och moral. Och sa, att om de inte skötte sig så kunde de få lämna skolan och yrket fortare än kvickt. Och dessutom sa, att om de hade vänner som inte var rättrådiga och bara så parkerade fel – så skulle de göra sig av med dem!
Jonas Trolle och två av hans blivande klasskamrater på Polishögskolan chockades av rektorns ord.
Kommer vi verkligen att klara av det här yrket? undrade de.
De beslöt sig för att ge utbildningen en chans i alla fall. Och Göran Lindberg träffade de aldrig mer på skolan. Han körde bara förbi i sin svarta tjänstebil, en Volvo 940, ibland.
Allt började med att en man i 60-årsåldern, i boken kallad Kenneth, föll ut från en balkong och dog i stockholmsförorten Bredäng i juli 2009. Han hade blivit misshandlad och utslängd därifrån av pojkvännen till en kvinna som hade sålt sex till honom.
En kvinnlig utredare på söderortspolisen kontaktade Jonas Trolle, som jobbade på Människohandelssektionen vid stockholmspolisen, och berättade att den mördade troligen var inblandad i koppleriverksamhet. Den kvinnliga utredaren och Jonas Trolle började gå igenom förundersökningsprotokoll, utredningsmaterial som telefonmätningar, protokoll av tekniska undersökningar och e-postutskrifter och brev i ”slasken” – och i Kenneths mobiltelefon fanns bl a ett nummer och sms till en flicka, i boken kallad Ulrika. Hon kallades till förhör och berättade att hon fått kontakt med Kenneth genom en tjej som hon träffat på nätet när hon var 14 år. Tjejen hade sålt sex till honom och efter en tid tog hon med sig Ulrika till ett hotell för att träffa Kenneth.
Hon började sälja sex till honom och även till fem-sex män tillsammans med Kenneth. I januari 2009 ombads hon av Kenneth komma till en lägenhet i Bandhagen och där uppmanades hon att byta om till ett raffset med flygvärdinnetema och att sätta på sig en ögonbindel. Hon skulle inte få se mannen som Kenneth bjudit in.
”När hon bytt om och kom ut ur badrummet väntade de två männen på henne i sovrummet. Ulrika blev instruerad att suga av mannen som följt med Kenneth. Mannen verkade vara äldre, tyckte Ulrika. Efter en stund tog mannen tag i Ulrika och la upp henne på rygg i sängen. Mannen var stor och tung. Han satte sig över Ulrikas ansikte och pressade sin anus mot hennes näsa och mun. Sedan pressade han ned sina testiklar och sin penis i hennes mun. Ulrika höll nästan på att kvävas och kände att hon höll på att kräkas. Mannen höll fast hennes armar med sina ben så hon inte kunde ta sig loss. Hans tyngd blev allt påtagligare för den fysiskt underlägsna Ulrika. Han talade om för henne att hon var en hora och slampa. Ulrika gjorde upprepade försök att fösa bort mannen men han återtog sin position och sa åt henne att ligga still. Hon kände att hon inte kunde sätta emot mannens kraft. Hon snyftade och grät under ögonbindeln.”
När han var färdig trängde han in i henne. Till slut blev han tillfredsställd. Ulrika hade inte sex med Kenneth utan åkte därifrån i taxi direkt till en psykolog hon varit i kontakt med och där bröt hon ihop.
I förhöret berättade Ulrika att mannen hon haft sex med var polischef. Och att han varit med i en artikel i Dagens industri, vilket Kenneth berättat för henne en tid efteråt.
Den kvinnliga förhörsledaren gick igenom alla nummer av tidningen från november 2008 till mars 2009 och hittade en artikel om Göran Lindberg på mittuppslaget – där han beskrivs som en av Sveriges främsta på sitt område jämställdhet, och att han länge arbetat mot kränkningar och sexism. Att han aldrig väjt för sin övertygelse att kvinnor måste behandlas jämställt.
Inte bara rektor för Polishögskolan hade han varit, där han hade fått smeknamnet ”Kapten Klänning”, utan även länspolismästare i Uppsala, med förlängt förordnande. Många kolleger ansåg dock att han sysslade mer med sin bisyssla, som föreläsare med dyra fakturor, istället för att bry sig om polisarbetet i länet.
Jonas Trolle och hans kolleger trodde inte sina ögon först när de såg bilden i tidningen på Göran Lindberg. Det gjorde inte heller deras chefer på CU, Stockholmspolisens internutredningsenhet, men de fick klartecken – även från en åklagare – att starta en utredning kring Lindberg rörande koppleribrott, sexköpsbrott och våldtäkter. Spaning sattes in på honom genast och hans telefoner avlyssnades.
Snart hittades hans ”snusklur” – kontantkortstelefonen där han oftast kallade sig ”Peter” och knöt kontakter med sina sexoffer via ”Telefiket” en sexlinje dit han ringde med sin kontantkortstelefon.
Spaningarna inleddes på Göran Lindberg den 22 december 2009.
Och nu börjar en spännande jakt i boken: Lindbergs första träff var med två kvinnor på ett hotell i Stockholm, vilket telefonbuggningen avslöjade, liksom att två andra män skulle vara med och ha sex. Spanarna smög fram till hotelldörren, på vilken det hängde en ”Do not disturb”-skylt och lyssnade. Därinifrån hördes ”klatschanden” och ett mekaniskt ljud som från en säng. Efteråt körde Lindberg till Polishögskolan – där han ännu hade ett tjänsterum – och lämnade sin svarta bag.
Den innehöll sexattiraljer, visade en husrannsakan som Jonas Trolle och hans lilla hemliga grupp av spanare gjorde i Lindbergs rum där på juldagen. Minimala trosor, raffset, tunna strumpor, en abnormt stor dildo, små metallstavar med batterier på för att stoppa in i analöppningen, handfängsel, Viagratabletter, dagen-efter-piller, och salvor av olika slag.
Men inga kondomer.
Dock läderremmar för handlederna och en ”disciplinboll” att stoppa in i munnen.
Detta hittades på Göran Lindbergs tjänsterum, medan han själv satt hemma i Enskede och åt julmat med sin sambo och sina två vuxna barn och barnbarn.
Vem var denne man Göran Lindberg, som föddes 1946 och växte upp i Johanneshov söder om Stockholm med mor, far och syster och vars pappa var rektor och mamma hemkunskapslärare. Hemmet har vänner beskrivit som slutet och hemlighetsfullt, inga kamrater fick följa med dit. Mamman var tystlåten och pappan sträng. Lindberg var en skötsam enstöring med några få kamrater, duktig dock i skolan, och blev reservofficer som pappan, liksom nykterist även som sin far.
Han fortsatte i faderns fotspår och gifte sig med en lärarinna och blev rektor. Började efter militärtjänst och reservofficersstudier att läsa juridik och efter det polischefsutbildningen och blev anställd inom polisen 1975.
I början av 80-talet fick han upp ögonen för jämställdhet, hans feministiskt intresserade hustru väckte hans intresse. Men Göran Lindberg var ingen konventionell människa utan hamnade ofta i blåsväder. Ofta älskad av en grupp men hatad av en annan. En del av de som jobbade under honom menade att han var en maktmänniska immun mot kritik. Ett stormöte hölls på Uppsala polishus efter att 197 poliser annonserat i lokalpressen efter nya arbeten som en följd av missnöjet med sin länspolismästare. Lindberg mötte personalen som i ord avrättade honom och efteråt frågade en kollega honom om han inte var ledsen för all kritik. Lindberg tittade oförstående på honom och sa:
”Det är alltid uppfriskande med lite debatt!”
Dock lär Göran Lindberg ha sagt att han upplevde det som att hans tillvaro förlorade mening när hans förordnade gick ut som länspolismästare 2006 och att han kompenserade tomrummet med att börja köpa sex.
Jakten på Lindberg gick vidare. Man får känslan av lite kriminalroman i beskrivningen i boken om hur Jonas Trolle och hans kolleger kör efter Göran Lindberg i hans Nissan King Cab till Örebro, till Nyköping, till hans gård i Vimmerby som hans son tydligen sköter om, till Huskvarna, Tibro…hela tiden ringer han nya kontakter på Telefiket och vill träffa dem och ha sex. Han lyckas inte alltid, vissa tjejer skrämmer han bort med sitt grova och vulgära språk, sällan lyckas han få fler män med sig på trekant t ex, han kör som en dåre, fort och vingligt, en gång står han still mitt i en högerkurva i ett backkrön pratande i telefonen – och en av spanarna håller på att köra in i honom sent på kvällen i svårt vinterväglag.
Till Linköping åker han en gång för att hålla föredrag i sitt jämställdhetsämne samtidigt som två unga tjejer följer med honom och väntar på hotellet. Han betalar dem bra för att ha sex med honom. Förutom sitt jobb som gammal länspolismästare, till rikspolischefens förfogande, som utredare – är Lindberg bonde i Vimmerby, men även jobbcoach i Skåne. Ett arbete han fått av den borgerliga alliansregeringen. Något Jonas Trolle finner mycket märkligt och ytterst bisarrt, minst sagt.
Den 25 januari 2010 greps Göran Lindberg i Falun efter att avlyssningen av hans telefon visat att han stämt träff med en 14-årig flicka, som dock backade ur i sista stund. Lindberg var upprörd och irriterad mot henne i telefonen för att hon inte kom till mötet, men när han greps av två civila polismän på en bensinmack var han lugn och frågade endast från vilken enhet poliserna kom och fick svaret att de var från piketen i Stockholm.
Han verkade nästan lättad på något sätt. Och helt slut, så att han nära nog somnade hos doktorn dit han togs för provtagning.
Göran Lindberg är en motbjudande människa som har utnyttjat sin makt mot unga värnlösa och utsatta tjejer. Jonas Trolle har skrivit boken för att han dels vill ge poliskollegerna kredit för ett fantastiskt arbete, dels visa vad Lindberg gjorde med dem han förgrep sig på och köpte sex av; ge dem upprättelse. Han har inte gjort det för att frossa i offrens olycka, skriver han, utan för att berätta vad de i förhören och rätten beskrev vad de varit med om. Alla namn på inblandade är fingerade, liksom att vissa platser är utelämnade och andra justerade, för att inte lämna ut Lindbergs offer.
Korrekturläsningen hade kunnat vara bättre på vissa ställen i boken – och det heter stryptag – inte struptag. Inte heller strupgrepp.
Jonas Trolle kommer med en del kritik mot kolleger inom polisen och människor som på olika sätt haft att göra med de händelser som ledde fram till Lindbergs gripande. Även trög polisbyråkrati liksom polisiär penningbrist tas upp.
I kapitlet ”Känslolivet rubbat” öppnar han sig ärligt och utlämnande och berättar att åren med arbete mot människohandel, grova kopplerier och köp av sexuella tjänster närmast har förstört hans eget sexliv.
”Jag står knappt ut med att ha sex längre. Jag har blivit ett neutrum. Tänk om kvinnan jag älskar inte vill ha sex med mig? Tänk om hon tycker att jag är äcklig? Hon kanske har ont? Hon kanske inte vill men ändå ställer upp, för att gå mig till mötes? Vad är frivilligt sex? Vad är sex bara för att någon annan vill?”
Jonas Trolle är numera kriminalkommissarie vid Länskriminalens spaningsrotel i Stockholm.
För inte kan det vara befrämjande för ens eget sexliv att återkommande läsa sådana här förhörsprotokoll:
”När hon kommer ut ur badrummet har Frida och Lindberg fortfarande sex i missionärsställningen. Jennifer sätter sig vid huvudändan av sängen vid Fridas huvud. Helt plötsligt ser Jennifer att Lindberg tar ett strupgrepp på Frida med sina bägge händer. Han trycker åt Fridas hals med sina tummar, först lite löst men sedan allt hårdare. Frida blir alldeles röd i ansiktet. ”Gör inte så hårt” säger Frida till honom och försöker få bort hans grepp från sin hals med sina händer. Han tar inte bort händerna utan fortsätter att trycka, först löst igen och sedan hårdare. Frida blir skräckslagen. Jennifer blir rädd när hon ser att Frida är högröd i ansiktet och säger till honom att sluta. Jennifer går emellan och tar tag i hans händer tillsammans med Frida för att få bort dem. Han släpper till slut.”
