[140328] Regissören David Cronenberg definierar filmkonsten i bilden av ”ansikten som talar” och det konkretiseras sällan tydligare än i The Congress, där Robin Wrihgts sårbara skönhet utmanas av smygande ålder, men ännu mer av våldsamma förändringar i den filmbransch som är hennes levebröd och vars regelverk hon varit på tok för vårdslös med.
Hon lever i en före detta flyghangar med sina två barn, varav symboliskt drakflygande sonen har en kraftig syn- och hörselskada. Hon har med andra ord ett ekonomiskt ansvar som gör, att hon inte bara kan spotta ut förslaget om att låta sig scanna i alla sina uttryck, för att genom datorn erövra evigt liv i underhållningsindustrin. Inte heller kan hon lägga in alltför kraftiga reservationer mot teman av nazi, porno och så vidare.
Men framför allt måste hon lova, att aldrig uppträda som skådespelerska igen, hon måste lova, att i den meningen dö.
Ari Folman har en raffinerad förmåga att, även i animationsformen, presentera komplicerade utvecklingsförlopp och här tar han ett jättegrepp omkring vad vi har att hantera i en genommedialiserad värld med en oändlighet av manipulerings- och modifikationsmöjligheter för handen. Plus all kemi vi frivilligt eller på läkares inrådan kan utsätta oss för.
Hur behåller man en personlig integritet i en sådan värld? Inom vilken ekonomi existerar vi där?
Många minns Waltz with Bashir från 2008, filmen som iscensätter ett prisma av konflikter i förbindelse med kriget mellan Israel och Libanon, skildrat genom ett antal soldatöden. Från den filmen har Folman med sig geniala artisterna David Polonsky och Yonni Goodman.
Den resa den kvinnliga huvudpersonen företar i och utanför sitt ego i The Congress är inte mindre svindlande, men det som var slående i Waltz with Bashir, den grad av individuellt medkännande och detaljpsykologisk skildring Folman lyckades skapa, även inom ett animerat universum, upprepas inte i den nya filmen.
Det svirrar för mycket i de animerade delarna och det centrum Robin Wright borde fått förbli filmen igenom späs ut på ett anmärkningsvärt sätt, splittrar huvudpersonen så att vi förlorar henne ur sikte under den långa resa hon företar, innan hon slutligen får lov att återvända hem.
