[140402] Den ledande tesen i Göran Greiders idéhistoriska debattbok Den solidariska genen är att den nyliberala trenden nu ebbar ut och ersätts av mer vänsterideologi och att det omedelbart återspeglas i vilken biologisk forskning som lyfts upp i kultur- och förlagssfären:
Rickard Dawkins Den själviska genen ersätts av Joachim Bauers Das Kooperative Gen, Samuel Bowles och Herbert Gintis A Cooperative Species och Frans de Waals Empatins tidsålder. Annorlunda uttryckt: nyss var Darwins hardcore evolutionskampsinriktade Om arternas uppkomst i focus, nu svingar intresset över mot Människans härstamning där han ger betydligt mer plats åt det samarbete och den sällskaplighet som också utmärker arten Homo sapiens.
Att socialantropologin ursprungligen utvecklades inom och för den brittiska kolonialismens behov var något man rentav lärde sig på dess kurser under sjuttiotalet. Att biologin och biogenetiken har en liknande direktkoppling till den ideologiska överbyggnadens modetrender ter sig inte lika självklart. Andelen naturvetenskaplig grundforskning är mycket högre här och det fria hypotesställande som utmärker humanistisk forskning har inte samma status.
Här hade behövts ett mer utförligt resonemang om varför biologin är precis som samhällsvetenskapen. Greider säger på ett ställe, med hänvisning till ”en miljöhistoriker”: ”just biologin är ….. sannolikt den vetenskap som kanske står mest vidöppen mot värderingar och ideologier i samhället”. I början av Greiders plädering tycker jag han tar detta så för givet att det blir till en determinism. Det finns liksom ingen plats för de hundra forskare som inte blir upplyfta i kultursidornas strålkastarsken på den enda som blir det. Att processen antagligen innebär att det produceras mängder av forskningsrapporter hela tiden, varav några få lyfts upp av den ideologiska tidstrenden.
I slutet av boken är det som att han inser problemet och talar om ”forskningsfront” och annat; det kanske ändå finns en viss självständighet i naturvetenskaplig verksamhet som helhet.
Unikt är det, Göran Greiders sätt att blanda ideologisk grundsträvan, djupsinnig och vardaglig reflektion, härlig nyfikenhet och entusiasm inför forskningens läsefrukter. Det uppstår ett pendlande samtal med läsaren som försöker etablera hoppfullhet inför historien: människan är minsann minst lika mycket social, samarbetande och lekande som hon är konkurrerande och tävlande. Och därför är socialismen möjlig. Vilken socialism? Krapotkin åberopas oftare än Marx. Olof Palme finns hela tiden med som riktningsgivare.
Detta minsann, Greiders nästan besvärjande åkallan av en frihetlig socialism som mänsklighetens räddning.
Ett minsann som är ett trotsallt, en kampparoll som breder ut sin mångtonighet och blir kvar hos läsaren som ett hopp, förmedlat av en ofta bekymrad men hela tiden vänskaplig storebror.
