[140321] 
Susanna Åkerlunds – SU-ENs – sätt att förvalta butoh-traditionen är av ett mjukare slag. I hennes föreställning Soot blir den utsträckta handen mot västerländsk modern dans tydlig och det är möjligen också det, som gör att associationerna infinner sig med sådan påfallande lätthet. Hon talar och hon får svar.
Det tysta skriket, den vidöppna munnen, har sin övergripande betydelse i butohn, men jag kommer osökt att tänka på det sätt Helene Weigel gav uttryck för sorgen över dottern Kattrins död i Brechts Mutter Courage och hennes barn (1941) på Berliner Ensemble på femtiotalet. Ett jättelikt svart och tyst skrik, som sedan återkom i sista delen av Coppolas Gudfadern (1972-90), när Al Pacino förstummade sorg över dotterns slumpmässiga offerdöd på operatrappan gavs exakt samma bildmässiga uttryck.
Även färgsättningen och det serena tilltalet får tanken att ge sig iväg, till Mark Rothkos ekumeniska kapell i Houston, vars svarta gråtoner omsluter en uppfattning om vår gemensamma tillvaro utan vare sig krigsirener eller ljudliga skrik – just det kapell som Eric Packer i Cronenbergs Cosmopolis (2010) till varje pris vill köpa för att inhysa i sitt New Yorkska hem.
Det går emellertid inte att köpa det. Det tillhör världen förklarar honom hans kvinnliga agent. Nu begår SU-EN det märkliga, att hon får minnesbilden av kapellet att antydningsvis röra sig, väggarna att rockera!
Konstverk som öppnar så många dörrar är någonstans gränslösa. Så slutar också förställningen i ett ljussken från det hinsides efter att ha utspelat sig i en ljudbild som kunde leda tankarna till nyligen omtalade ekot från Big Bang.
Man återvänder därefter till Håkan Bergs foton från mitten av åttiotalet av japanska dansgruppen Sankai Juku. Inte förrän nu har han velat visa dem offentligt, då han funnit sig missnöjd med bildernas bristande skärpa.
Kanske var det ett riktigt beslut. Kanske hade inte dessa genomskinliga dokument av en konstforms första entre på den skandinaviska scenen hittat samma vibration som de nu framträder med i 3:e Våningens försökshall. På ett bestämt avstånd i tiden, som även här känns i någon mening oändligt, hänvisar bilderna till något – hinsides.
Svårgripbart på Tredje Våningen och samtidigt så förkrossande tydligt.
