[140321] Det ligger mycket bakom Helens (Carla Juni) göranden och låtanden i tyska Våtmarker, där regissören gjort allt för att få filmen omtalad med besked.
När ingenting längre provocerar genom fula ord och påflugna samlagsskildringar, som det gått genant inflation i, då kan man gripa efter det fullständiga äcklet som verkningsmedel.
I vilket syfte?
Det är ingen tvekan om, när man kämpat sig igenom filmen på bristningsgränsen (Pasolinis Salo (1976) var rena barnmaten vid jämförelse), att här gömmer sig ett familjehat utöver det som psykoanalysen går i land med. En post-post-nazism i vardagen som man vid återkommande tillfällen konstaterat gömmer sig i det tyska arvet – också.
Jag minns Tom Tykwers hektiska Spring Lola (1998) vad angår en kvinnas gränslösa förmåga att driva igenom sina projekt och gå till ytterlighet, men också från den filmen en känsla av panik, som förmodligen är viktigt att gå till botten med.
Men det är svårt att acceptera den avsmak med vilken den kvinnliga huvudpersonen utmanar omgivningens tillgivenhet. Det känns, för att uttrrycka sig på det tyska språket: gemacht, på svenska: förtänkt.
I en film som närmar sig den förra i tempo men med motsatt tema forsar historieberättelserna fram i tredubbla metaperspektiv och till en början är man helt förförd, också genom det sätt det bubblar av superskådisar i minsta biroll. Lite som i Altmans Gosford Park (2001) eller Lumets Mordet på Orientexpressen (1974), båda hantverkargiganter som håller huvudet kallt.
Det känns generöst och vittnar om sann berättarglädje.
Vad ett hotell är och inte är, varit och inte längre är, är ett tacksamt tema. Helst skall det upplevas i verkligheten.
2007 genomförde jag en resa på egen hand genom Albanien, på jakt efter den ”efterkommunistiska tomheten”, som jag då formulerade det.
I staden Gjirokastra, födelseort för både förre diktatorn Enver Hoxha och författaren Ismail Kadare, tog jag in på ståtliga Hotel Cajupi och det var sannerligen tomt. En gång paradhotell för nomenklaturan med vidsträckta gångar och foajéer var jag nu enda gäst hos djupt melankoliske mister Kami, min värd.
Sista dagen invaderades rummen av polis och militär, men livet som det en gång levdes här var borta för att aldrig någonsin vända tillbaka. Det är stämningen bakom The Grand Budapest Hotel. Ett annat slags regim visserligen, men borta, också den, och några sörjer.
Problemet med Wes Andersons film är emellertid, att det som sörjs framstår som minst lika kvalmigt som i föregående film. Inte det minsta konstigt – de hämtar ju inspiraton från ytterst närliggande källor, med viss tidsförskjutning.
Ett unket, reaktionärt Europa som måste börja se sig på allvar akterseglat – vad kan det göra åt Ryssland?! – som i det långa loppet har svårt att väcka intresse. Inte ens en sentimentalitetens mästare som Ralph Fiennes klarar av det, de andra försöker inte ens och då landar det som en kulturellt pretensiös Ocean Eleven: en himla röra, en väldig massa action och Much, Much Ado About Nothing.
Vilket är tråkigt.
