[140319] 
Philip Roths Sabbaths teater är ett hejdundrande litterärt fyrverkeri, det blixtrar, lyser och väsnas något alldeles oerhört, men man får också känslan av att detta fyrverkeri har samma orsak som eldar och skott haft sedan urminnes tider, att besvärja och skrämma bort onda andar och sätta ett trotsigt tecken av ljus mot ett hotande mörker.
Morris ”Mickey” Sabbath är i romanens mest närvarande tid i de dryga sextioåren, sin karriär som dockteaterartist har han fått lägga ner eftersom artrosen gjort att fingrarna stelnat och orsakar en ihållande smärta. Men karriären hade nog kommit av sig ändå, eftersom Mickey Sabbath inte kunde hålla de friska fingrarna i styr utan använde dem till att krafsa i kvinnliga åskådares kläder medan de intresserat tittade på hans dockspel. För detta förargelseväckande beteende skulle han så småningom dömas i en farsartad rättegång.
Som det brukar vara i Roths romaner är också denna fylld av en anspänd, tvångsmässig, kämpande sexualitet, ett slags ångestanfrätt livsvärde i kontrast till den vissa döden som i Roths litterära universum utgör en drivkraft för människors handlande samtidigt som de brottas med vissheten om dessa handlingars bisarra meningslöshet inför det oundvikliga. Så kommer Sabbath, liksom andra rothska antihjältar, att betrakta den sexuella utlevelsen som viktigast av allt, de orgiastiska stunder då de i rent fysisk mening får uppleva att de inte är fullständigt ensamma i en ofattbart grym tillvaro.
Sabbaths teater är nog Philip Roths mest vildsint sexualiserade skildring av både själsliv och kroppslig existens, och det måste sägas att mängden sexskildringar blir lite i överkant. Det är ju en svår materia att variera och den inneboende dramatiken laddas snabbt ur. Kvar blir ett intill pinsamhet ihärdigt malande sex, kletigt, söligt, illaluktande, klafsigt köttigt och med en mängd barocka inslag. När Sabbaths älskarinna, den promiskuösa Drenka, till hans vresiga sorg avlidit i äggstockscancer går han till hennes grav för att onanera över den om kvällarna. Han upptäcker att han inte är ensam om denna aktivitet, och hotfullt attackerar han den rival vars sperma han fått på händerna när han tog en blomma från graven.
Det sägs ibland om Roths manliga huvudpersoner att de uttrycker en manlig driftstillvaro, fri från kontrollerande överjag och socialt betingade hämningar. Om så är fallet måste manligheten anses beklagansvärd, inriktad som den blir endast på att bekräfta sig själv genom att få tillfälle att deponera sin sperma i något kvinnligt kroppsligt hålrum. Bilden av kvinnan blir pubertal, inmängd med fantasier om den ständigt kåta, alltid längtande, alltid öppna och tillgängliga varelsen som storknar av hänförelse över att bli påsatt, så ofta som helst, av hur många som helst.
Det är förstås ingen slump att Mickey Sabbath är dockteaterartist, bilden av människan som marionett styrd av trådar hanterade av en gudom eller ett öde vars avsikter man inte kan känna till eller genomskåda är ju litterärt gångbar, och i detta avseende kan alltså Sabbath få personifiera den allmängiltiga människa som, givetvis fruktlöst men ändå, söker bli just gudalik och ta kontroll över åtminstone en liten bit av tillvaron. Denna tragiska situation kommer också att föra samman Mickey Sabbath som litterär figur med andra sådana som brottats med livets plågsamma anledningslöshet som Hamlet eller Josef K i Kafkas Processen, gestalter som Roth själv lyft fram som litterära släktingar till sina egna marterade huvudpersoner.
Genom boken blir det allt tydligare för Mickey Sabbath att det enda riktiga livsvalet är att utplåna sig själv, först då upphör livets plåga och den ständiga kampen för att genom sexualiteten få några korta stunders frihet från den. Men också detta beslut leder till en ångestinfiltrerad kamp där alternativet att döma sig till livet i stället för döden blir mer och mer tänkbart, det är ju förmodligen värre att leva än att vara död, så ändå in på de sista sidorna, där han hänryckt lättar sig genom att skvalande urinera på Drenkas grav, håller han läsaren i ovisshet om huruvida han ska vara eller icke vara. Så blir han gripen vid graven av Drenkas son, en ung nitisk polis, och får veta att det finns en dagbok som visar upp honom i all hans äckelsexiga anskrämlighet. Det tål att tänka på.
