[140321] I Lars Anderssons nya miniroman, härskar verkligen magin, även den svarta, så som den nog kunde bemäktiga sig sinnena på tidigt artonhundratal.
Men innefattat i magin utspelas en hel släktkrönika och ett spelmansliv som tvangs till ständiga eftergifter för försörjningen. Och mötte det svenska Klondyke i Norrland, där den magiskt susande skogen blivit guld hos träpatronerna.
Lars Andersson inledde medicinarstudier men gjorde genombrottsdebut med Brandlyra 1974, starkt påverkad av Sandemose, och Snöljus 1979. Han sågs först som idédiktare i tidens anda (t.ex Vi lever våra spel) men hans unika sammanvävning av historisk skröna, samtidsanalys, reseberättelse befästes av trilogin Vattnets bok vars delar har stora intervall: Bikungskupan 1982, Vattenorgeln 1993 och Vägen till Gondwana 2004, den senare om Harry Martinson. Totalt har det blivit 28 böcker med senaste årens värmländska bygdeberättelser Ljus från ingenstans och De levandes land. I samband med Lomjansguten och författarens sextioårsdag ges tio av hans titlar ut som Print on Demand av Bonniers. Han har fått en mängd priser inklusive AB:s, SvD:s, Selma Lagerlöfpriset, De Nios, Ivar Los och senast Övralidspriset.
Hans grundinställning skymtar fram i essäsamlingen Fylgja, som förresten varmt anbefalls som introduktion: ”En diktare är alltid med förbannelsens och välsignelsens bägge repändar fastknuten vid sin tid och sitt liv… Litteraturens uppgift (är) att skriva in den personliga, upplevda tiden i den kosmiska och objektiva tiden. Därför ångesten som följer på köpet – skapandet står i skuld till, ansvar inför, de döda, de vars liv inte skrivits”.
Lomjansguten tecknar en värld där magin, trolleriet, vidskepligheten tas för given och spelas upp varv för varv. En man från Purastorpet i Värmlands finnbygder överraskar samer under ett bröllop och trollas därför i varghamn men blir återlöst då en bondkvinna ger honom att äta. En guldskatt trollas fram då en man tar tag i tjurens horn, han står plötsligt med en järngryta full av guld som glider ner i sjön. För att få upp den krävs ritualer i viss ordning, där kommer en råtta dragandes med ett hölass, en flådd getabock drar förbi i natten men skatten förblir försvunnen.
Till det allra mest besynnerliga hör legenden om höyri, ”de omvridna”: hur självspillingar vrids fast mellan trädstammar i skogen, kvider i vinden och även kan tala. Jag förmodar att det är en känd, finsk legend liksom det mesta i denna finnbygdsskröna. Den bärande berättelsen gäller mieskuva, grovt tillyxade porträtt av levande personer man ville förgöra på trädstammar. Själva yxan var magisk och kunde dansa med dess upphittare, spikar slogs i ögon och hjärta, skott avfyrades. Denna svartkonst övergår till sist med en ironisk blinkning i vit magi, magisk bot.
Boken domineras av den magiska föreställningsvärlden där väl också den sagolike spelmannens förmåga är förankrad. Stillsamt men obevekligt växer dock fram en motbild: hur han prövar sin lycka i borgerlig kristianiamiljö och en teaterorkester men vantrivs alltmer av att ”traggla en repertoar” och i sitt nit att försörja familjen blir restaurangmusiker men också flottare i tre omgångar i Norrland, sista vändan sju år.
Lars Anderssons textvärldar växer ur varann fullständig organiskt, språket gnistrar och glimmar. Det är en stor glädje att läsa honom !
