[140310] Det som mer än allt annat stadfäster scenen i del ett – Noetic – i Operans nya dansföreställning Spirit är ett par svarta damskor med skyhöga klackar.
De står och käftar vid rampen från början till slut, man kunde nästan säga att de spelar huvudrollen, då de både slår fast skeendet mot golvytan och stöter upp dansarna, män som kvinnor, högt över den. För det stycket ”handlar” om är ett rörelsemönster vi ständigt deltar i och som är allt annat än blott jordiskt.
Med hjälp av böjliga svarta stänger läggs mönster för såväl gator och kvarter som symboliska figurer i etern, och lagarna för etern – tills det formligen svindlar för åskådarens ögon. Så väl avvägt arbetar musik, scenografi och sångare tillsammans med dansarnas allsidiga hantering av den situation de är satta att bemästra att det inte finns något att tillägga.
Andra delen heter Metamorphosis och bygger på ursprungsmotiv av annat slag. Den ger associationer till vissa butoh-scener över födelsens villkor.
Dansarna är hudkostymerade och kunde förväxlas med larver på väg att skapa det puppetillstånd varur de så småningom skall vakna. Urkällan har de i ryggen i form av en svartklädd kör, likt nunnor i ett sydeuropeiskt kloster döljs de för allmänheten av obönhörliga gallerverk och osynliga lagar.
Brutala influenser utifrån, som smällen från en fallen käpp, skapar ett språng i utvecklingen och under några minuter förnimmer man något som närmar sig frihet i atmosfären, även den något som sedan går mot sin avslutning eller succesiva förvandling. Aktens sublima avslutning är knappt ögonblickslång: ett ryck genom kroppen på en ensam gestalt, sedan är det slut – eller tvärtom.
Sällan har man fått det så förtydligat, vad det vill säga att leva.
Sällan har man upplevt en så fullbordad kväll på Operan.
