[140310] Det är en av de säregna effekterna av Anna Björks kontrollerade och stiliserade spel i rollen som Gertrud i Hjalmar Söderbergs klassiska drama, att man får en rent fysiskt påtaglig känsla av, hur en kvinna i den samhällsklassen, i den tiden, faktiskt kunde tänkas uppträda och vara.
Här skriks inga okvädningsord, här flyger inga tallrikar genom luften – här höjs knappt ett tonläge, men medelst en kuslig målmedvetenhet förgör Gertrud sin man Gustav Kanning mitt framför ögonen på oss och får själv uppleva förkastelsedomen från den unge erövrarens sida: arrivisten och konstnären (kompositören) Erland Jansson.
På den senare punkten följer dramat läroboken: i relationen äldre kvinna/yngre man ligger alltid kvinnotragedin och lurar. Ändå är det inte Gertruds öde som griper starkast i denna iscensättning av Söderbergs iakttagelseförmåga. Det är Kanning som representerar den hjälplösa känsla hans ärlighet inte ser besvarad. Det är han som går under, i armarna på sin relativt varmhjärtade mor och Gertrud, som varit hustru och mor, sångerska – sedan älskarinna med orealistiska fantasier… vart skall hon ta vägen?
Det är på den punkten föreställningen inte förmår ge ett tillfredsställande svar, eftersom man inte velat ta ställning till dynamiken i förhållandet mellan Gertrud och den unge kompositören (och egentligen inte heller mellan henne och hennes tidigare beundrare, den numera framgångsrike Gabriel Lindman, det mer begåvade alternativet till hennes äkta man).
Erland Jansson gör en viktig erövring, såväl som Don Juan som i egenskap av social klättrare, det är tydligt. Han ser också gärna ett fortsatt förhållande dem emellan, med henne som fortsatt gift, märk väl. I hennes radikala kärlekspredikan, AMOR – OMNIA, förvandlas han omedelbart till realisten, som ser det utsiktslösa i ett ”fritt” och förutsättningslöst förhållande dem emellan.
Det finns emellertid en öppen fråga i dramat omkring vad som skulle ha hänt om Gertrud förmått ingå en så intressant otrohetsaffär. Kunskap ur historieböckerna har lärt oss att ytterst få kvinnor uthärdade sådana äventyr för hundra år sedan, gör det kanske inte den dag i dag.
Detta faktum borde lagts in med större tydlighet i förhållandet mellan Gertrud och Gabriel. Han ber henne komma tillbaka till honom, när hon nu bestämt sig för att lämna sitt äktenskap. Men det är naturligtvis omöjligt. Den lustprinicip hennes kärlekslära följer tillhör numera den unge Jansson och utan honom är hon hellre ensam. Hon har en otäck egoistisk sida i sin natur, som dagens feminister inte gärna lägger märke till eller värre: de tycker den är bra.
Nu blir det i stället kring Jonas Malmsjös Kanning tragedin samlas – och varför inte? Malmsjö gör en förkrossande prestation när han får maktens man att falla i mänsklig förtvivlan. Han har i grunden intet ont gjort, men spottats ut med en avsmak som få torde uthärda och det är för var och en lätt att stämma in i hans utrop, när det går upp för honom, att hustrun baserat deras samliv på en lögn:
– Förskräckliga kvinna! Vem är du?
Det är den moderna läsningen av Gertrud, fjärran danske filmaren Carl Dreyers eteriskt ouppnåeliga hjältinna från 1964.
Samtliga aktörer är kostymerade i en form av bepansring. Kläderna hämtar material liknande möbeltyg, personerna ”är” med andra ord sina egna salonger, men plaggen liknar samtidigt en art krokodilskinn, effektiva hinder, för att inte säga garantier, mot varje mänsklig närkontakt, de visar tänderna mot dem.
Det är en särskilt styv markering i utformningen av dramat. Aktörerna ”är” den inredning som i övrigt saknas, ingen annan scenografi än var sin användbar kub på golvet står till råds – det är föredomligt enkelt och en stor hjälp för att frilägga ett inre drama där allt står på spel.
Att uppleva allt detta en premiärkväll i februari, med hela det stockholmska vaxkabinettet på plats i publiken, gjorde inte upplevelsen mindre. Dåtidens drama går i ett med nutiden – i dessa avseenden ändrar sig förhållanderna sig inte så mycket som vi gärna ville tro.
