[140307] 
Det finns ett välkänt amerikanskt konstverk jag mindes betitlat Christina’s Dream. Nej, Christina’s World heter målningen och där ryms inga drömmar, i vart fall inte inom räckhåll.
Modellen i verkligheten hette Christina Olson och handikappad av polio ses hon dra sig fram över ett oändligt fält med ett par lantliga hus i bakgrunden. Något bortom skönjes ej. Tavlan, som numera hänger på MoMa, är målad 1948 av Andrew Wyeth och den faller mig i minnet när jag ser om isländska filmen Metalhead, som visades på Filmfestivalen i år.
En broder död i lantbrukshanteringen, familjens sorg och ingenstans att ta vägen. Systern tar upp hans intresse för dödsmetall-rocken, föräldrarna letar sig långsamt tillbaka till utgångspunkten, som var en fungerande familj.
Regissören framträdde som en tuffing på festivalen och hoppades på remake i Amerika och det finns verkligen ett behov av sådan nordisk rawfood i delar av den amerikanska filmindustrin, som alldeles för lättvindigt betar av gångbara teman utan att få den tyngd i bildskapandet och människoskildringen en film som Metalhead har, liksom tidigare omtalade finska Betongnatt.
Dallas Byers Club är just en sådan lättsmält okej historia med en skicklig huvudrollsinnehavare i mitten, Matthew McConaughey – men Oscar? Skulle den inte snarare gått till dietisten?
Svårt att säga, men rollprestationerna i filmen förminskas av historiens brist på annat än de mest närliggande motiven, dem man hellre läst en upplysande tidskriftsartikel om. En ensam mans kamp för att stävja AIDS-epidemin, så gick det till, men det räcker inte hela vägen.
Ta en snabb jämförelse med Brad Andersons The Machinist från 2004, där en likaledes kusligt nedbantad Christian Bale agerade i en trollbindande berättelse om utmattning och inbillning: där var skådespeleriet urskiljbart på ett annat sätt, på grund av historiens dynamik och en orolig berättarteknik som satte verklighetskänslan i gungning, även för åskådaren.
Samme Bale fanns med i American Hustle, som så snöpligt undgick varje utmärkelse, trots mästerlig hantering ned till minsta detalj.
Så kan det gå.
Karin Ekbergs film om föräldrarnas skilsmässa i filmen som helt enkelt heter Att skiljas leder tankarna tillbaka till Christinas värld. Ett annat tonskikt visserligen, det hem som går i upplösning är urbant, smakfullt och diskret påkostat – men vilka meningslösa utlägg! Alla dessa gedigna stolar och bord, köpta för att hålla ”livet ut”, nu föremål för räddhågad och djupt generad rådslagning i ett förhållande som befinner sig på det urlakade planet.
Ekberg skildrar på ett alldeles konstlöst sätt tingens makt över sinnena i detta deras sista skede som par, det är rasande skickligt gjort, att utvinna poesi ur ett så förfruset känslotillstånd.
I de sista bilderna har båda överraskande funnit nya partners och kan åter le mot framtiden. Det lättar, men värdet av dotterns närgångna skildring ligger i det underfundiga sättet att i alla triviala detaljer och flyttbesvär besjäla språket i skildringen av en ömsesidig livskris och långsamt växande självinsikt som två människor i sextioårsåldern motvilligt utsätter sig för.
