[140304] Jag hade aldrig hört Kikki Danielsson tidigare. Definitivt inte live och knappast annars heller. Hennes framförande av sina stora hits övertygar emellertid med en gång: med suverän timing, en bärighet i schlagertexternas solklara sammanhang, som hon tveklöst ”sätter”.
Det är som det brukar vara, med andra ord. Folkkära artister är inte folkkära utan orsak. De har med sin okuvlig vilja att nå publiken, läsaren, tittaren forcerat alla hinder och övertygar genom den fasta tron på sin ärliga vilja, liksom, givetvis, sin självklara formkännedom.
Med Bob Dylan skulle Kikki Danielsson kunna säga: ”jag behöver inte fråga någon om jag är bra!” Hon vet vad hon kan och lever sitt eget liv i egenskap av nationell ikon på scenen och bryr sig klokt nog inte så mycket om, vad övrigt som försigår. Det som diktats omkring henne har nog många gånger överträffats av den verklighet hon levt som turnerande artist.
Faktum är, att fyra personer bakom mig och mitt sällskap efter föreställningens slut bjuder på en klunk ur samma slags plunta som valsat runt på scenen! ”Varsågod”, säger de, ”ni är väl över femton båda två?!”
Ett genomgående tjati ”pjäsen” är ju, huruvida Göran Ragnerstams Develin menar allvar med sina antydningar, att hans beteende gentemot styvdottern kommer att ta ännu ett steg efter denna hennes födelsedag.
Det är ett stort misstag, att man sökt en form för logik i den omkringgivande historien. Hade man satsat på Ragnerstams sanslösa närvaro (formad som en cocktail av tidigare roller i Norén-dramatiken) i kaoset kring samtliga uppträdande personer, hade greppet att spela upp en just sanslöst vulgär lantlig tristess – framförd på ett språk som jag vet inte vad – kanske haft tag i något som givit poänger.
Men det är som om man inte vågat ta ut svängarna trots allt och då blir resultatet förödande och tristessen det som står stämplat på helheten när inte Danielsson sjunger. Fars är fars och får aldrig be om ursäkt för någonting. Då faller den platt med en gång. Kikki Danielsson själv ses emellertid befinna sig i allt detta som en av dessa ovältbara dockor, med en rejäl tyngd i botten. Man kan ge dem hur många törnar som helst och de faller, men reser sig upp med en gång.
Det är klockrent och det finns ett antal artister på olika områden som lyckats bli ett med oss andra, vara det folkliga i den nya tiden. Allt annat lika: det hände för Alice Babs liksom senare för Carola, för ABBA förstås, Ingmar Bergman, Ingemar Johansson, till och med Gunnar Ekelöf.
Och Sonja Åkesson.
I sin lilla lokal på Konstepidemin spelar Fia Andler Sandblad ett program av den senares dikter tillsammans med cellisten Sanna Källman. Nu befinner vi oss inte i ”sonjaland”, hand i hand med det som var verklighetens Sonja. Tvärtom lägger musik och tolkning helt andra toner till texterna än dem man skulle vänta sig, något som kunde haft med blues och femtiotal att göra.
Nej, det bryter fram en äldre tiders folkviseton i ackompanjemanget och en docklik kostymering, som släpper ut texterna till ett nytt och annorlunda liv – det är föreställningens stora vinst. Så snart cellotonen blir för entydig och jämn går något av denna karaktär forlorad.
Man minns också Sonja Åkesson på ett annat sätt, inte så insmickrande, eller flirtig, de två aktörerna gärna vill framställa henne, men det blir också en del av ett stilval. Detta är inte den ”riktiga” Sonja på det sätt som den riktiga Kikki ensam bär föreställningen på Stadsteatern.
Detta är två artister av i dag som ger sin egen framställning av det jättelika arv Sonja Åkesson överlämnat till oss.
