[140225] Jag har inte läst föregångaren, så Nina Borg är en ny bekantskap. Hon är sjuksköterska och arbetar ideellt med flyktingar/illegala invandrare. I den rollen blir hon kallad till en verkstad, där ett antal romer gömmer sig.
Problemet är att de blivit sjuka och det är svårt för Nina Borg att ge adekvat vård då hon inte riktigt vet vad det handlar om. Hon omges också med misstänksamhet, både från myndigheterna och av romerna själva.
Boken tar upp problemen i Europa, flyktingar, synen på romer, svarta marknaden som säljer kvinnor, sjukvårdsartiklar och organ. Boken berör också den nya bruna vågen som rullar vidare i land efter land: nationalismen som är ett oerhört brännande och viktigt ämne.
Föregångaren, Pojken i resväskan, fick mycket fin kritik. Och jag tycker att den här fyller ett hål på deckarhyllan: precis som Arne Dahl och Stieg Larsson sätter den här boken fingret (om man tänker sig att böcker har fingrar) på en viktig punkt: samhällskritiken. Många deckare skrivs ur ett igenkänningsperspektiv. Den här gör det inte. Vi är trots allt inte särskilt många som arbetar ideellt med flyktingar (även om det trots allt, tack och lov, finns några!). De flesta av oss kommer heller inte i kontakt med människo- eller organhandel (även om det trots allt är alldeles för många). Igenkänningen här handlar om ett litet land där invånarna är rädda. De inser att de befinner sig i ett större sammanhang, nämligen Europa. De berörs av det som händer andra. Och terrorhotet är påtagligt.
Det finns mycket jag tycker om i den här boken. Mest det jag redan nämnt: att författarna tar ett helhetsgrepp. De placerar Danmark på kartan, i världen, och de gör det skickligt, med både kunskap och engagemang. Det är också spännande hela vägen fram till slutet. Boken har driv och trots ett klassiskt upplägg fungerar formen bra.
Mindre bra fungerar tyvärr Nina Borg. Som person är hon behjärtansvärd och sympatisk. Man gillar henne. Men hennes familj, som är en viktig del av själva intrigen, gör att första halvan av boken tappar fart. Nina och hennes dotter har ett mycket problematiskt förhållande till varandra. Så problematiskt att jag hela tiden funderade på ifall det inte var fråga om en styvfamilj, och alla de konflikter som hör dem till. Men nej, Ida är Ninas biologiska dotter.
Att jag funderar kring detta och vill ha svar gör att andra, viktigare saker tappas bort. Jag fokuserar på en detalj och ser inte helheten. Ninas familj är så dysfunktionell att hälften kunde varit nog. Det blir inte trovärdigt. Jag kommer på mig själv med att längta efter den ensamstående, bittra och försupna polisen. Det fanns en poäng med ensamheten. Det tog inte fokus från själva handlingen.
Det gör den här. Och jag blir splittrad. När Nina hamnar på sjukhus ställs hennes personliga relationer på ända – och jag blir bara trött.
Trots allt. En skickligt berättad historia på makroplanet. En virrigare historia på mikroplanet. Men ett välkommet tillskott till den samhällskritiska deckarfalangen!
