[140222] 
21 december 1971 höll Bo Lundmark, som då var kyrkoadjunkt i Jukkasjärvi, en ovanlig predikan i Kiruna kyrka. Den sändes också i tv. Han sa: ”Hjälp alla som har ett tungt och enformigt arbete, alla som har dåligt betalt och dåliga villkor, alla som finner sin trygghet hotad då näringslivet förändras…
…Välsigna arbetsplatser och organisationer, avtal, förhandlingar och strejkkommittéer…..”. Inför den fullsatta kyrkan tackade strejkledaren i Malmfälten Atle Lans för denna predikan.
Lundmark är född i Adak där fadern arbetade i gruvan. Han är uppväxt i Tärna, prästutbildad i Uppsala. 1979 flyttade han med familj till Funäsdalen och inledde en mycket ovanlig prästtjänst med långa predikovandringar i fjällen och resor över hela landet. Han var i tolv år kyrkoherde för alla samer i Sverige. 1991 blev han kyrkoherde i Tännäs och Ljusnedal, pensionerades 2009 men vikarierar ännu bl.a i Sveg. Hans doktorsavhandling 1982 handlade om samernas gamla världsbild. Han har varit extremt produktiv som författare: 23 böcker varav fem dokumentärer, tre essäsamlingar, sex redaktörsskap för andras bygdeberättelser, även åtta diktsamlingar !
Det finns en laddad innerlighet i Lundmarks religiositet. Naturens skönhet påverkar honom ständigt men skildringen blir sällan detaljerad innan han slår fast Guds närvaro, nästan som animism eller laestadianismens känslomässighet. I nyutkomna självbiografin finns ett kapitel om laestadianismen. Han minns hur helgandet av vilodagen var absolut i deras krets, hur de sjöng psalmerna långsammare för att de haft försångare, hur de tog avstånd från det ”hedniska” jojkandet men ändå grät i jojkform under sorgen, hur han fick reprimand för att vissla på vedbacken.
Julhelgen 1984 skidar Lundmark åt väglösa Lillhärjåbygget i sydvästra Härjedalen, numera kulturreservat. Halvvägs dit stiger solen över horisonten och ”flätar sina strålar kring vinddrivna stammar”. Den ursamiska världsbilden rymmer liksom egyptisk och annan tidig religion en solkult. Vid gården rullar sig hästen glatt i snön, inomdörrs bjuds älg och myrbär och han får översätta ett amerikabrev som kommit i retur eftersom släktingarna däröver inte längre behärskar svenskan. Lundmark håller noga reda på vilken psalm som sjöngs före kaffet och tillsist blir jag förundrad över hans minne av just sådant. På ett ställe i boken avslöjas att det finns dagböcker. Så måste det vara: han har bokfört psalmer och predikotexter hela tiden. Annars vore denna återblick inte möjlig.
Lundmark håller predikan på Kebnekaises sydtopp i juli 1973. Fem år senare är han nära kana ner i en nybildad spricka i glaciären på samma ställe. Inför Maajåelkie/Helgsfjället blir kommentaren ”i Sakristian nedanför Predikstolen (på fjället) har jag förrättat vigsel”.
Det är sannerligen ett ovanligt prästliv Bo Lundmark levt. Berättandet är glesbygdens universitet försöker jag ibland påstå – det finns en mycket starkare berättartradition där det är glest mellan människor. Predikovandringar är förstås tradition i väglöst land men också inom laestadianismen. Äventyren är många men mest imponerar hans alldeles obrutna intresse för människorna. Alla får beröm, jag kan inte påminna mig en kritisk kommentar från besöken i fjällvisten och stugor. Mängder av fotografier presenterar familjer och små församlingar, just det året, just den stunden det begav sig.
