[140221] Att vara den man egentligen vill innerst inne eller den man förväntas vara på grund av kön eller miljö? Och vad är egentligen demokrati – privat alternativt i politisk kontext? Detta är huvudfrågor i tre nya föreställningar, Häxet, BFF och Rösträtten, en för varje stadium av regionteater Väst i Uddevalla och som nu erbjuds som skolteater över hela regionen. Välspelat, humoristiskt och diskussionsalstrande, tyckte Albas recensent.
Ja, varför skulle inte pojkar få gå runt i rosa prinsesskjol om de vill och få gråta utan att behöva höra att ”stora pojkar gråter inte”? Att småflickor klär sig som Batman och Spiderman, är allmänt dominanta och starkare än en tvillingbror är inte vidare konstigt idag i den åldern. Men vad händer senare när könsidentiteten tar över och omvärldens förväntningar på vad som är norm, rätt och fel, blir allt mer avgörande? Det är inte heller ovanligt att barn ger sig ut på rymmen, åtminstone till dess mörkret faller på, för att livsrummet där hemma känns för trångt. Men i pjäsen Häxet lever de två syskonen upp till sina namn Hans och Greta (Fredrik Lundqvist och Anna Maria Granlund), när de på trots ger sig iväg men går vilse i skogen. Nu har dessa två barn egentligen samma namn, blir till en sorts hen. Båda får heta Hansogret, allt enligt det spel med kön och identitet som genomsyrar hela föreställningen. Och den leken vet den nya barnvakten, Häxet (Anna M Persson), precis hur hon ska tackla och det är inte precis som den ständigt frånvarande ensampappan, endast närvarande med sin röst, förväntar sig. Häxet är förstås som hämtad från sagans värld med egna värderingar och sätt att förhålla sig till barnen, vilket får lite samma förlösande överraskningseffekt på barnen som i musikalen Sound of Music, även om den saknar genusproblematik. Ja, det finns många influenser i den här lilla föreställningen, spelad på en sorts överväxel, som får den unga publiken både att fnissa och förundras, kanske också förfäras, när barnkammarrevolten når sin kulmen.
BFF ska utläsas ”Best Friends Forever” och handlar i grunden om den skörhet som vänskap i unga år är behäftad med, särskilt om man är tjej och vänskapen ska omfatta fler än två och inte gälla bara på den enes villkor. BFF är väl den föreställning som ger störst utrymme för ett expressivt skådespeleri och det är något som regissören Mikaela Ramel fått de fyra skådespelarna Suzanna Dilber, Rebecca Hayman, Jenny Nilsson och Ellen Siöö att gå igång på med ett träffsäkert fysiskt utspel. Så är också utgångsläget att det ska skapas ett rappnummer att framföras som ett Operation Dagsverke till förmån för Bangladesh. Och hur rimmar man på det? Det garanterar inte att fyra tjejer kan enas inför den altruistiska uppgiften, för här har redan ett konkurrensbeteende och ett härska genom att söndra-syndrom etablerats. Mia Thörnqvist, som skrivit manus, har lyckats baka in en rad aktuella frågeställningar på ett sätt som gör föreställningen både rolig och spännande som det relationsdrama det utvecklas till. De som har erfarenhet av flickor i grupp, i den ålder som åsyftas, lär känna igen en hel del, men det är en föreställning, välspelad som den är, som bör gå hem i alla läger. Föräldrar och andra vuxna bör hålla utkik efter de få offentliga föreställningar som ges!
Det ställs vidare extra krav på scenografin till föreställningar likt dessa två, som ska kunna turnera över så stort område med så skilda förutsättningar. Uppfinningsrikedomen tycks oändlig och det bidrar stort till helhetsupplevelsen att till exempel se hur en våningssäng, som i Häxet, förvandlas till en förförisk, färgsprakande hydda i skogen eller hur innehållsrik en till synes slät rutmönstrad vägg kan vara, som i BFF.
Särskilt mycket scenografi handlar det inte om i föreställningen Rösträtten, som jag upplever i ett klassrum i Uddevalla tillsammans med en sjua. Tre skådespelare, som tänks representera olika politiska riktningar, ska tydliggöra för eleverna vad som menas med demokrati och vem som har rätt att göra sin röst hörd och på vilket sätt. Utgångsläget är att de säger sig komma från kommunens Barn- och utbildningsnämnd för att stävja en planerad skolstrejk. Någon vidare strejkstämning råder nu inte i detta klassrum och hur mycket klokare eleverna blivit efter de 40 minuterna är oklart men förhoppningsvis har de fått en del att grubbla över. Som vad teater egentligen kan tillföra som alternativ till ordinarie undervisning. För om det finns ett allmänt intryck av att det är svårt att få gehör i ett klassrum idag så verkade det inte gälla här. Uppmärksamheten, i ett försök att förstå vad de där framme ville illustrera, gick nästan att ta på. Eleverna lyfte inte ens från sina stolar när det signalerades att spelet var över och de var fria att gå. Osäkerheten om vad som var teater och inte visade sig ha gjort verkan. Dessförinnan hade de nämligen fått uppleva en lektion i mer eller mindre surrealistisk stil, där familjära mellanhavanden blandades med politiska motsättningar och visade att politiker inte är annat än människor med problem som alla andra och att demokrati är en fråga på många plan. Spelet lär ha föranletts av en undersökning vid Göteborgs universitet som visar att många förstagångsväljare kan tänka sig sälja sin röst för pengar och ännu fler skulle föredra en stark ledare som inte bryr sig om demokratiska principer som allmänna val. Inte en dag för sent, med andra ord, att sätta demokratifrågan på piedestal i skolan.
