[140214] 
George Clooney’s begåvning är vida omvittnad, hans humorisktiska ådra likaså. Ibland undrar man om inte minnena från Ocean’s Eleven med efterföljarna Twelve och Thirteen poppat upp i riklig mängd under resans gång omkring rövade konstverk under Andra Världskriget, för att det stora tema man förstår Clooney velat förmedla med The Monuments Men skall komma till sin rätt.
Han har Matt Damon med sig från nämnda filmer och när som helst väntar man att även Brad Pitt, Andy Garcia, Elliott Gould eller varför inte Julia Roberts skall dyka upp! Så märkligt rollbesatt är nämligen filmen.
Den i grund och botten mycket allvarliga handlingen backas upp av trombonstötar och glada visselkonserter, det är fart och fläkt över irrfärderna genom krigets Europa, men de människooffer insatserna kostar går obemärkt förbi och det är omöjligt att ta filmen på allvar.
För många frågor står obesvarade och framför allt obearbetade: vad är det som skapar denna gränslösa vilja, att mitt under brinnande krig genomföra extremt obekväma stölder av (också i fysisk omfattning) stor konst? Var kommer viljan till utplåning från, så att man hellre förstör än bevarar till kommande generationer?
Förhållandet till konsten rymmer en mystik väl värd att bearbeta. Några är och har alltid varit beredda att offra livet för den och det kan, som vi vet, ta sig många olika uttryck.
Clooney har, även som regissör och manusförfattare, tunga verk som Good night, and Good luck (2005) eller Maktens män (2011) bakom sig. Här har han tappat jordförbindelsen och låtit sig förledas av ren och skär underhållningslust.
Det gör filmen viktlös och man konstaterar att något komiskt många gånger kan bli väldigt långtråkigt.
