[140212] Detta är en mastig roman på mer än ett sätt. Den är omfångsrik, och persongalleriet innehåller ett fyrtiotal personer. Det spretar och slingrar men hålls ändå ihop av en tydlig röd tråd.
Handlingen går irrvägar: från regeringskamrar till barnhem, från nationella fester fulla av celebriteter, till ensamma barn i skogar, vid vatten, i barnhemssalar.
Det som är i centrum är barnhemmet Kongslund. Ett hus med kunglig historia, och där spädbarn hamnar innan de bortadopteras i hemlighet. Där finns en sal med blåa elefanter målade på väggarna, och ett foto taget i just denna sal, som avbildar sju barn, blir början till mysteriet som rullar upp.
Ett av barnen på bilden har nämligen en mycket berömd far, och en ökänd mor. Men vem är barnet?
Föreståndarinnan på Kongslund heter Magna och hon är den enda som säkert vet vilka barnen på bilden är. Sakta och ganska omständligt rullar historien upp. Magna har en fosterdotter, ett vanskapt barn som hon tog till sig, och som nu är en medelålders kvinna. Hennes historia är ramberättelsen, hon är Jaget.
Prosan är vacker och påminner om Peter Hoegs. Det är melankoliskt och stämningsfullt, miljöerna är omsorgsfullt tecknade men människorna mer skissartade. Som i Hoegs De kanske lämpade är oönskade barn ett tema, en grundbult. Där blir boken berörande, otäck och sorglig. Tiden när kvinnor fördes till barnbördshus för att föda barn som de inte fick se: det är inte särskilt länge sedan. Och barnen fördes sedan vidare, mer eller mindre skadade.
Jag tappar fokus när boken ger sig in i regeringskretsarna. En stor och viktig del av historian är om ett parti som aktivt arbetar med att minska flyktingströmmen, och nu sitter i Danmarks folketing. Det är bitar där jag kommer på mig själv med att slöläsa, vilja komma vidare, leta efter barnen.
När historien slingrar sig tillbaka till barnen återställs ordningen. Min uppmärksamhet skärps. Det blir berörande igen. Början och slutet hänger ihop, det är en död kvinna som hittas på en strand. Antagligen är detta anledningen till att boken fått genrebeteckningen deckare. Det är det inte, riktigt. Det är däremot en stor, ja grandios, roman med många människoöden och finstämd prosa.
