[140210] 
En syrienfödd poet och en svensk dito. Tillsammans har de skrivit en diktsamling som är ett möte mellan två språk, två kulturer och olika skrivsätt. Den inspirerade till en ovanlig recension.
två poeter. en manlig en kvinnlig. en stad. och allt däremellan. ”denna stad äter din broders kött och rapar upp människomyller, denna stad har aldrig klippt av navelsträngen som förbinder henne med döden, hon vässar kniven varje kväll, förväntansfull inför den stundande massakern.” staden är damaskus. men vi gör också utfärder. till vietnam. till istanbul och minnen. av folkmord på armenier. till dagens sarajevo och koncentrationsläger belägna i polen. till homs och aleppo. vi besöker platser. där människor begått överjävliga dåd. mot andra människor. vad vi är kapabla till. hus i ruiner. människor i trasor. liv. blod. gråt. död.
palestiniern ghayath almadhoun född 1979 i ett flyktingläger i damaskus. marie silkeberg född 1961 i sverige. två poeter. flera städer. och allt däremellan. en man. en kvinna. två temperament. av detta en diktsamling. i olika stilar. former och diktlängder. dikter av henne. med endast gemener. utan komman men med en myckenhet av punkter. ofta efter ett ord. också stundvis i längre sjok men lika poetiskt snyggt som i det stackatoaktiga. eller är det då han som för pennan. ibland blir det svårt att identifiera rösten.
”Nej, det är inte mina dikter, de är fossilerade minnen från människor som levt för längesedan; vars namn vi inte känner men som vi bär i våra diffusa anletsdrag, förhoppningar som aldrig infriats, begagnade skratt. Det är inte mina dikter. De är de drunknades och de hängdas andetag, själarna som rann ut genom de små hål som gevären orsakat. De är inte mina dikter.”
de reser. till och från skilda ställen. träffas. möts. och skiljs åt. de talar om män och kvinnor som inte är de själva. undrar jag. om kärlekar undrar jag. de för andras talan efter andra möten. andra med erfarenheter som känns ända in i märgen. som känns som knivar. taggiga. rostiga. vassa. infogade ord och rader på engelska med stark precision och verkan.
”hon började gråta. han omfamnade henne. kvinnan som rakat av sig håret. tog sig igenom blockaden. in i homs. jag önskar att jag dött där säger hon. vi hoppades på demokratin. att den skulle komma mot oss. demokratierna i väst. vi tog oss igenom. the wall of fear.”
att syrien lämnats åt sitt. öde. varken eu eller fn verkar bry sig. låter massakrerna fortsätta. reducerar befolkningen till tårar och hunger. ”de hinner ringa till aleppo säger han. från damaskus. när de ser missilerna. de har åtta minuter på sig. sju signaler.”
för oss som levt. tvåhundra år av fred. blir det rimligen omöjligt att fullt ut kunna sätta sig in i hur det är att leva i krig. ”problemet med kriget är inte de som dör/problemet är att fortsätta leva efteråt”. fattigdomen. tiggare på gatan. en fyraåring i sarajevo. som inte ens orkar sträcka ut handen längre. det skulle vara fullkomligt outhärdligt utan diverse sidospår även om jag inte alltid förstår var de befinner sig eller vad det är som händer. om kvinnor och män de mött. om promenader bland nyutslagna blommor. regn och sol. när sedan det otänkbara uppenbarar sig blir det skärande starkt. ibland en sotsvart absurd humor. mitt bland den gravallvarliga misären. en lek med orden. och jag tänker på ida börjels nya ma. som också börjar i det ord-enstaka för att stundvis flyta på i längre meningar. och som också tar upp helveten och orättvisor i världen. med smärtsam poetisk skärpa.
”När de dödade dig
begick de folkmord på en människa
När man fann din grav
fann man en massgrav
med bara ett lik”
