[140207] 
Tre och en halv timme passerar lätt inför ett scenario där så mycket utspelas och ordflödet piskar som hagelskurar. Nobelpristagaren Elfriede Jelinek har frångått sina principer att skriva på beställning och skapat en pjäs där Goethes Faust varvas med hennes egen mörksyn av dess innebörder.
Då blir Auerbac’s Keller i Berlin till en Fritzls källare, bebodd av kvinnor och barn, som incestuöst avlats av den ende mannen i deras liv – den allsmäktige. En Jelinekmetafor i ett nötskal.
Många gör det. Och kunde Goethe så kan väl Jelinek. Det vill säga knyta an till tidigare författarskap. Goethe skapade sitt idédrama om Faust av stoff hämtat från Christopher Marlowes´ 1500-talsdrama Den tragiska historien om doktor Faustus, som i sin tur bygger på urgamla myter om att sälja sin själ till djävulen. Nu, runt 200 år efter Goethes Faust, skriver Jelinek sin Faustin and out och varvar den med ett urval nyckelscener ur Goethes drama. Det är skickligt gjort och ställer publiken inför en plågsam metafor för ett tillstånd som både kan tolkas privat och globalt.
Dramat tänks utspela sig i en grävd, kaklad, ljudisolerad källare, där enda fönster mot yttervärlden är en TV. Scenbilden, som förblir en och samma spelet igenom, blir så tydligt en sinnebild för senare tiders mest omtalade källare, det familjefängelse som österrikaren Josef Fritzl lyckades hemlighålla i 24 år. Så transformeras Goethes Auerbach´s Keller i symbios med häxans kök till en klaustrofobisk tillvaro, där in- och avstängdheten tänks föda en galenskap och erotisk besatthet som de tre skådespelarna Åsa-Lena Hjelm, Mia Höglund-Melin och Kim Theodoridou Bergquist, i synnerhet de två senare, ger uttryck för med fulladdade batterier såväl verbalt som fysiskt.
Dessa inlåsta kvinnor förmedlar bilden av ett beroende av en man som kommer och går som fader, älskare och till och med gud i en och samma person. Joseph Fritzl dömdes till sist på alla punkter han anklagats för – mord, slaveri, incest, olaga frihetsberövande, våldtäkt och olaga hot. Hos Jelinek/Hellwig får en sladdrig trasdocka symbolisera en man eller varför inte en värld, som likt den antika guden Zeus både avlar och dödar sina egna barn.
Av mängden scener i Goethes drama har Jelinek koncentrerat sig på de två centrala, eller pudelns kärna om man så vill, dels köpslåendet om Fausts själ mellan den åldrade doktor Faust i Iwar Wiklanders endimensionella gestaltning och djävulens hantlangare Mefistofeles, flerstämmigt spelad av Simon Norrthon, dels historien om Gretchen. Adam Lundgren i rollen som den unge Faust för lätt tankarna till en annan Faust-inspirerad figur, Ibsens Per Gynt, i sin hänsynslösa framfart, som resulterar i att Gretchen (Caroline Söderström) förlorar förståndet av sorg.
Regissören Hilda Hellwig, som beställt dramat, har förståss haft ett mycket klart motiv när hon bett just Elfriede Jelinek att uppdatera Goethes idédrama för att placera det i vår samtids mentala tillstånd med sina allt mer dominerande inslag av hänsynslöshet och egoism i jakten på framgång. Föreställningen är som sagt mycket, till och med onödigt, ordrik med sina inslag av erotomani och anspelningar på såväl dagspolitik som världsdramatik. Till de olika tidsmarkörerna hör såväl en dockteaterscen av medeltida tradition med de tre ärkeänglarna som hos Goethe får inleda hans drama. En del musikaliska inslag är också tidsöverskridande. Föreställningen ställer i all sin komplexitet stora krav på koncentration,, god hörsel och vidöppna sinnen hos mottagaren. Redan titeln kan ge huvudbry. Men ett scenkonstverk av dignitet är det.
