[140207] Det är ett privilegium att få uppleva Filmfestivalen i Göteborg inifrån, till exempel som biografvärd. Festivalen erbjuder inte bara ett imponerande program, den samlar en månghövdad och entusiastisk publik i alla åldrar. En fascinerande puls präglar dagarna och det är en gåva att möta detta ansikte mot ansikte.
Något stannar kvar med särskild styrka. Jag vill fokusera på två skildringar, där obönhörliga berättarröster drar in åskådaren i krigets makabra verklighet. Formmässigt olikartade utvecklar de mästerskap i förbindelse med historiska tragedier.
I Gunilla Breskys Jag stannar tiden genom erfarenheterna från ”det stora fosterländska kriget” i Sovjetunionen mot Nazityskland och i Rithy Panhs The missing picture angående massakern i Kambodja efter ”befrielsen”, i klorna på Angkar = organisationen = Pol Pot.
Bresky, som arbetar på Sveriges Radio, låter arkivbilder och minnen ur krigsfotografen Vladislav Mikosjas liv succesivt växa ut till en skildring av kriget som en form för utplåning. Jonas Karlssons röst är diskret men intensiv: detta måste var och en förr eller senare förstå.
(Teaterpedagogen Ingemar Lindh talade alltid om kriget som det yttersta tecknet på människans inneboende medelmåttighet – viktigare att övervinna än någonting annat.)
Det mest beundransvärda är, hur Bresky uppnår en drive som gör hennes film till något av en action, ett rörligt filmspråk som verkar trollbindande, trots begränsningarna i grundmaterialet hon haft till förfogande.
Panh har inte haft tillgång till annat än rudimentärt arkivmaterial, det existerar helt enkelt inte annat än som fragment, därav filmens titel. I stället bygger han upp bilden av samhället som var (han var då tretton, barn av en intellektuell familj) och det som blev i form av små lergubbar, omsorgsfullt bemålade och placerade i respektive sammanhang.
I den helhet berättelsen skapar blir resultatet, att en form som hör sagan till kommer att framstå som fullständigt dokumentär!
Panh arbetar med sitt minne som främsta vertyg, utgångspunkten för den analys han genomför, ruta för ruta. Det mest slående är nog, hur han i svält och misär och fullständig förslavning som khmerernas revolution innebar, lyckas behålla minnet av det förlorade med ett slags uppsluppen okuvlighet inför förloppets allvar.
Det är utmanande att möta dessa båda verk tillsammans med Concerning Violence av Göran Hugo Olsson. Hans film är ett statement i förlängning av Frantz Fanons berömda text Jordens fördömda från 1961. Boken gjordes känd av Jean Paul Sartre och kom tillsammans med 60-talets maoistiska nyvänster att bli något av lösenordet för explosiv samhällelig lycka. I dödsstöten mot den vite kolonisatören föds den svarte mannens självständiga värde, hävdade Fanon. Kvar står en död man och en fri man (Sartres förord).
Det tänkvärda är emellertid, att det var just dessa tankegångar många av de sydostasiatiska ledarna anammat under sina studioår i Paris, vilket följaktligen var den teoretiska utgångspunkten för de diktaturer som sedan uppstod med Kambodjas som den groteskaste av dem alla.
Afrikas tillstånd är inte heller mycket att framhäva, våldsutvecklingen i Algeriet är bara ett exempel.
’En ny människa’ kommer att uppstå ut det antikoloniala våldet citerar filmen Fanons text.
Gud skapade människan till sin avbild, skriver Bibeln, men om vi inte längre tror på Gud – betyder det att vi kan överta dennes tillskrivna skaparkraft? Eller är det i själva verket det som gör det oss till bödlar, som Albert Camus skrev i Människans revolt från 1953?
Konflikten mellan Camus och Sartre är välkänd och kontakten mellan de båda nobelpristagarnas bröts. Den avgörande skärningspunkten var uppfattningen om kommunismen.
Camus’ hållning till den Algeriska utvecklingen var kluven och han förutsåg avkolonialiseringens konsekvenser. Hans väg gick inte via snabba kickar och han talade inte genom slagord.
Hans berömda yttrande, att han i valet mellan rättvisan och sin mor skulle välja sin mor, syftade kanske inte så mycket på de köttsliga banden till den analfabetiska kvinnan som till det saktmod hon representerade, förmågan att leva utan annat centrum än livet självt.
I Myten om Sisyfos (1942) skrev han om det absurda i människans ävlan, medveten som hon är att hon skall dö till sist. Slutorden i Sisyfos (för sitt trots mot gudarna dömd att rulla en stenbumling uppför branten för att var dag se den rulla ner igen) är:
”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig.”
”Jag lämnar Sisyfos vid bergets fot”, skriver han. ”Man återfinner alltid sin börda. Men Sisyfos förkunnar den högre trohet, som förnekar gudarna och lyfter klipporna.”
Det är en bra beskrivning av det långsiktigt arbete Martin Luther King utförde, utan våld, som förändrade det amerikanska samhället i grunden. Black Powers tuffare tag i beväpnad och ganska drogtät miljö skapade ingenting annat än minnet av ett antal temporärt fascinerande namn.
Olsson står också bakom The Black Power Mixtape 1967-1975 (2011). Den är, liksom Concerning Violence en skickligt genomförd appell, utan tvekan intressant att ta del av.
Men människan skapar ingen ’ny människa’. Hon kan bara arbeta för att bäst möjligt förstå det outgrundliga i hennes väsen, vilket i princip tar ett liv i anspråk, men ger insikter som kan föras vidare till kommande generationer.
Jag grubblade länge över, om Olssons film i verkligheten innehöll en ironisk distans, förutsattes läsas i narrspegel? Mugabe en frihetshjälte – drev han med oss?
Man kan inte hävda, att historien erbjuder ett definitivt facit, en situation liknar aldrig en annan. Men några former av slutsatser borde var och en kunna dra och det framstår paradoxalt, hur man så till den grad kan bortse från ödestimmarna som Olsson gör.
Jag ser till sist inte annat, än att hans berättartekniskt skickligt utformade verk saknar insikter och kunskaper som det inte finns någon ursäkt för att vara omedveten om. Konsekvensen blir, att det i tendensen att dyrka våldet utfört på annan ort uppträder något ställföreträdande, handlingar man själv längtar efter att få utföra, men inte kan genomföra utan att komma i fängelse för det, det vill säga betala priset.
Jordens fördömda utkom i nyutgåva 2007 på Leopard Förlag. Människans revolt senast i Bonniers Delfinserie 2002 men återfinns numera bara antikvariskt i enstaka, kostbara exemplar. Alldeles för få har läst den, vilket det borde rådas bot på.
Den har inte alla svaren på varför nittonhundratalets revolutionssamhällen gick så smärtsamma öden till mötes, men snudd på. Och viktigare: den för in läsaren i en mångfasetterad reflektion att gå vidare med.
