[140204] Under mer än femtio år har Lennart Sjögren skrivit lyrik som ställer människans villkor som del av naturen i centrum. Naturens kärva villkor har satt sin prägel på hans dikter, tillsammans med människans drift att lyfta sig över dessa villkor och förhålla sig till dem med hjälp av filosofiska och religiösa idéer och existentiellt ordnande och eventuellt försonande system.
Lennart Sjögren är uppvuxen på Öland och bor i Byxelkrok. Det är med Öland som med andra havsnära sommarparadis i Sverige, vinterdelen av året lämnas oftast obesjungen och är en obekant värld för de varma ljusa kvällarnas långsamseglare. De råa vindarna, de rastlöst rullande vågorna, sångfåglarnas frånvaro, människans litenhet under jagande moln och kalla himlaglimtar, allt sådant känns i Lennart Sjögrens lyrik där den samklang han upplever med naturen går utmed gränsen till identifikation, diktrösten blir kråkrösten eller rävrösten.
Formellt skriver Sjögren i en modernistisk centrallyrisk tradition, starkt idéburet och med hög koncentration. Bilderna är alltid säkra och ger djup, i botten finns en öppet resonerade och mycket tilltalande hållning där läsaren bjuds in till samtal om upplevelser och känslor väckta av diktens skärpta iakttagelser och reflexion. Den intellektuella klarheten i förening med kärvheten i det lyriska anslaget påminner om Ragnar Thoursie, som på fyrtiotalet med just klarhet, man kan kalla det tankereda, och kraft förnyade den lyriska modernism som tappat ork av krigsmörkret.
Kalla mig Noa är en diktsvit där diktjaget är en åldrad man som ser tillbaka. Han delar erfarenheter med den bibliske Noa, han har under en stor översvämning med sin båt räddat sig och sin familj. Han tog en del djur med sig, men hans båt var inte den enda som steg med vattnet medan staden och bergen sjönk. Det fanns fler flodseglare som kom undan. Men båtar till alla fanns inte. Noa plågas av minnen, han har till exempel varit tvungen att slå en kvinna som hängt sig fast vid relingen över knogarna. Han såg hennes armar röra sig över vattenytan tills hon sjönk och var borta. För honom dör hon aldrig, inte förrän han själv dör.
Ordet noa finns i äldre svensk tradition i sammansättningen noanamn, som avser namn man använder som alias för företeelser som enligt folktron kunde åkallas och ställa till olycka om de nämndes vid sina rätta namn, vargen kunde till exempel kallas gråben. I judisk tradition ses den bibliske Noa som profet. Lennart Sjögren använder sig av namnets mångtydighet och låter Noa bli namn för den människa som är en del av en natur hon inte kan sätta sig över. Noas seger över vattnet visar sig också bli både dyrbar och meningslös. Det tar inte lång tid sedan vattnet sjunkit undan förrän krig på nytt utbrutit, och den gamle Noa förlorar den siste av sina söner.
Noa ger bilden av en framtid där trotset mot naturen är ofrånkomligt, både för en mänsklighet som har svårt att dra rätt lärdom av sina erfarenheter och för den enskilda människa som av både ålder och skuld böjs mot döden. Han riktar sig till de som efter honom ska leva på jorden och ber dem:
Berätta för mig
du som en gång ska leva långt efter mig
varför detta var så länge sedan
varför ondskan blev så stor
och då menar jag inte i första hand människans
den tycker jag mig något förstå
genom ådrorna i min egna mörka händer
som knäckte hennes knogar.
Men det stora regnets ondska
torkans ondska
eldens och stormarnas ondska
det som inte alls är ondska
men som vi kallar så.
Vi känner gärna vrede mot naturfenomen som saknar någon övervägd orsak och inte syftar till någonting, frågar plågat varför och söker en mening. Men naturen har ingen mening, den flod som Gud straffade människorna med var inget straff, den bara var. Och Noa var ingen bättre människa än alla andra vilket skulle göra att just han särskilt förtjänade att räddas. Någon sådan utvaldhet finns inte. Ändå är utvaldhet och särställning en av vår kulturs mest frekventa mediemyter. Det må vara Justin Bieber, Zlatan Ibrahimovic, Beyoncé eller Kristi brud, i samtidens medieburna mytologiska väv kan de alla gå på samma vatten som Noa kajkade fram på med sin båt.
I slutet av boken vänder den gamle Noa tillbaka i minnet:
Nu när mina ögon knappt längre ser
ser jag tydligare genom det blinda
och när tungan knappt längre smakar
känner jag tydligare det syrligt röda.
Hon hade ett märke på vänstra sidan
som en liten eldslåga
henne som jag först älskade i min ungdom
hon dog tidigt innan floden kom.
Ibland kan jag höra hennes namn i kvällsvinden
ropas av någon annan
till någon annan jag inte känner
Då händer det att hon viskar till mig:
vill du åter möta mig?
Ja, vad säger man? Att hoppas i trots mot bättre vetande är nog på gott och ont ett mycket mänskligt drag, kanske rentav nödvändigt för att man alls ska orka leva. Och finns det inte ett på något vis tröstande om än obestämt och flyktigt hopp i den ovisshet vi är dömda att bekänna oss till?
