[140203] I kontrast till den oändligt stillsamma och vackra inledningen bryter Rammsteins Führe mich igenom och sliter sönder den skumma Jean-Pierre Jeunet-lika idyllen. Halvt medvetslös hittas Joe (Charlotte Gainsbourg) av den äldre mannen Seligman (Stellan Skarsgård) i gränden utanför hans lägenhet.
Över en kopp te börjar så Joe att berätta sin långa historia, sin erotiska resa genom livet. Nymphomaniac är en odyssé genom en människas sexliv, och en berättelse om lustens egna vägar genom livet med en människas samvete i släptåg. Kroppens lustar ritar upp sin egen karta över en människas liv och vart den fört henne. Joe är som en forskningsresande med sin kropp som objekt och sin drift som handledare. Där andra filmer skulle fokusera på de psykologiska efterspelen av själva sexets verkningar, följer Lars von Trier istället Joes sexlust dit den bär henne medan konsekvenserna lämnas därhän. Joe själv och de som omger henne ställs maktlösa inför hennes drift som alltid har sätts i första rummet. Joe är rak och ärlig som en öppen bok, men hon låter aldrig känslorna stå i vägen för sin lust. Men kärleken finns där som en symbol för det ouppnåeliga paradiset.
I Nymphomaniac vänder von Trier på perspektiven och könsrollerna genom att placera kvinnan som subjekt. Männen blir till objekt som bedöms utifrån sin anatomi och förmåga på ett närmast darwinistiskt vis, och passerar sedan revy i hennes galleri av erövringar. I en rolig scen liknas män vid hur fiskar beter sig när de nappar på beten vid flugfiske och hur de ordnar sig hierarkiskt längs floden.
Joe tycks ha levt i ett ständigt nu, där det inte funnits mycket rum för varken eftertanke eller ånger.Det är först i övre medelåldern, i mötet med Seligman, som hon får möjlighet att reflektera över livet, som om hon vaknat ur en lång dröm på gatan där han finner henne.Tillsammans blir de till två berättarröster som belyser hennes liv ur vitt skilda synvinklar.Den ena med en skuldtyngd ånger och indignation, den andre med naiv fascination och upphetsning av helt andra skäl än rent sexuella.
Under tiden berättelsen vecklar ut sig finns Seligman där vid hennes sida och avväpnar all synd som ålagts henne genom åren. Hans totala brist på erfarenheter i ämnet leder honom till associationer och funderingar som visar på andra aspekter av Joes beteende än de råa och skuldbelagda hon själv framhäver. ”Salig är den som inte tar anstöt av mig” står det i Matteus 11:5,6. Seligman, som betyder just ”den salige”, blir till en form av biktfader, skuldbefriad och utan vilja att skuldbelägga andra. Liksom andra av von Triers filmer är även denna fylld av religiös symbolik som väcker frågor kring vad som är tabu och vad som får lyftas upp och hyllas som heligt eller ej.
Liksom i von Triers film Antichrist återfinns Händels aria ”Lascia ch’io pianga” som ett uttryck för en längtan efter frihet från sitt öde som människa och mor. En man som prioriterar sin sexualitet och är en frånvarande far betraktas fortfarande med andra ögon än när en kvinna gör detsamma, vilket också uttrycks nästan väl tydligt av Seligman. Denna längtan efter frigörelse kan i ett vidare perspektiv också ses som en symbol för människors önskan om frihet från den av människan självpåtagna roll som Moder Natur själv.
Liksom den skuld vi känner inom oss för att vi inte förmår att hantera den rollen, utan prioriterar vår törst efter rätten att få göra som vi vill med naturen för att mätta våra behov. Naturen satt i kontrast till människans litenhet och tillkortakommanden symboliseras än tydligare i tidigare filmer av von Trier, bl.a. i Antichrist, där naturen spelar en avgörande roll i kvinnans insjuknande efter att hennes son gått bort i en olycka hon kunnat förhindra. Samt i domedagsfilmen Melancholia där naturen hämnas genom att lägga en mörk slöja över den godtrogna mänskligheten.
Det är nog få biofilmer som kan mäta sig med Nymphomaniac när det kommer till mängden av nakenscener och sex, men den grova exponeringen av framförallt män fyller sin funktion. Fill all my holes, säger Joe, som ett eko av den tomhet många människor känner som inte lyckas konsumera sig från sina behov, utan snarare tvärtom. Något som Mats Alvesson professor i företagsekonomi, kallar för ” konsumtionsparadoxen”. På samma sätt är det omöjligt för Joe i sin sexkonsumtion att finna balans och lycka i tillvaron, hur mycket hon än prövar sig fram genom den erotiska djungeln i jakt på kroppsligt välbefinnande och ro. Vi bär kanske alla en Joe inom oss, men vi slipper oftast stanna upp för att möta våra handlingar på nära håll. Konsekvenserna av vårt handlande hålls på armlängds avstånd men det gör inte saken mindre angelägen eller komplicerad för de som berörs av vårt agerande. I Joes fall är det kroppens begär som möter verkligheten och skadar både sig själv och andra.
Filmens extrema intimitet gör det närmast omöjligt att ducka för den, allt redovisas in i minsta detalj och von Trier ursäktar sig inte. Det är vackert och skrämmande om vartannat, och ibland obehagligt nära.
Men Seligmans förstående och ibland komiska infall lindar in och lättar upp själva stämningen i filmen och håller på så vis åskådaren ovanför ytan även i de allra tyngsta partierna. Gränserna för tid och rum suddas ut och ingen mer än Seligman finns mellan publiken och handlingen för att ge några förmildrande omständigheter till det som skett.
