[140126] Skogens dansblock i januari handlade om besatthet, först och främst genom dans. Men man känner den i vår tid också genom religionsutövning: vackrast under en svart baptistmässa, där bluesens rötter skönjes, jobbigast i en nordisk frikyrkomässa – den suger.
Tungomålstalandet låter fnoskigt, det säger oss ingenting. De sexuella gesterna kommer på köpet, de är jobbiga och de kan bli farliga (Knutby).
Under den svarta mässan är man inställd på att delar av församlingen, inte minst körmedlemmarna själva, tappar kontrollen och ett stort antal vaktmästare står beredda att ta sig an dem, i vita handskar.
Sedan återförs de till församlingen, temporärt befriade.
Besattheten har i vår kultur annars med förkristna uttryck att göra, grundligast utforskade i den syditalienska sfären, där nationens intellektuella upptäckte dylika kunskaper och uttrycksformer vid förvisningen till landsbygden under fascismen. Det blev ursprunget till bandet mellan de (vänster)intellektuella och det folkliga, som ända fram till slutet av sjuttiotalet spelade stor roll i landets politiska och kulturella liv.
I Norden fick vi ett smakprov i Noras tarantelladans (Ibsens Ett dockhem) och det är symptomatiskt, att den okontrollerade passionen knyts till kvinnan. Så var det också i vår egen fjärran mytvärld, Näckens förföriska spel som drog kvinnan från fadershuset och dess strikta normer.
Så är det också i muslimska kulturer, där det är kvinnofriheten som skall stävjas, eftersom man betraktar den som oregerlig.
I Lars von Triers senare filmer återkommer temat med förnyad kraft, nu med kvinnan som första-aktör.
Så där kan man hålla på. I naturfolkens kulturer har det besatta inte sällan förenats med ett traditionellt bruk av droger, men det har då samtidigt inneburit inträdet i vuxenlivet.
I våra dagars rock- och ravekonserter har även vi gjort drogen till en viktig ingrediens, utan krav på efterföljande mognad.
Drogen hjälper det inre trycket på traven, där den egna kroppens kapacitet till eufori inte räcker till. Den muslimska mystikens dervischer (fattiga) klarade det annars utmärkt i sin virveldans, maratondansarna i depressionens USA likaså.
Det är viktigt att se, hur och av vilka orsaker det inre trycket är det som avgör den fysiska aktionens reaktiva svar. Upprepningen och utmattningen är inte nog – hur heroiskt maratondansarna än bet sig fast i sin ansträngning, var det vetskapen om svält och utsiktslöshet som drev dem i den flerdygnslånga djävulskhet de utsatte sig för.
Jag tror det var där Skogens arbete genom Lea Martini, Anne-Mareike Hess, Toberto N. Peyre och slutligen Tian Rotteveel släppte taget om den yttersta dimensionen.
I upprepningen åstadkoms, både i Martinis egen föreställning och work-shopens kollektiva prestation, en rad intressanta effekter, inte minst av audiell art. Enskilt som kollektivt framkallade de visionen av jättelika maskinhallar, eller varför inte ett enskilt sågverk, utomhus.
Det öppnade för mer än Rotteveels konsert, som även den hade monotonin som arbetade element – men besatthet?!
Jag tror helt enkelt att det saknas förutsättningar för att närma sig en så väsensskild företeelse som slopad mentral kontroll inom ramen för ett konstnärligt projekt enligt den intellektuella sensualitet som är Skogens stora force.
Det är svårt att se vad det skulle tjäna till men lätt att konstatera faktum: utan droger sker det numera inte. Vore väl heller inte att rekommendera, allt taget i beaktande.
