[140124] Diversearbetaren och kvinnokarlen Hilding Kvist i södra Hälsingland skriver dagbok medan livet rinner undan. När slutliga frugan råkar samla på sig en bunt thrillers som efter läsning hamnar på dasset får han för sig att skriva en roman.
Det är först i den han stiger fram som Hilding, i en glimt får syn på sig själv, som i en spegel. Förundrad grunnar han över diktens förhållande till verkligheten. Sen blir slutet av livet ungefär som romanen.
Tomas Tidholm hör till min 68-generations huspoeter, jag har för mig jag föreslagit När vi dör som ny nationalsång: Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna / Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. / Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor….. Eller också var det något annat lika underfundigt, milt ironiskt.
Det är alltså dags igen, för prosapoemboken Hilding Kvists minnen (Wahlström & Widstrand) med ojämn högermarginal. Thomas Tidholm har ju kommit släntrande förr, lite sömnigt lodande för att plötsligt drämma i med en knivskarp poetisk bild som bara kan jämföras med Tranströmers. Vardagens storhet, fast med självironi och gigantisk undertext lämnad åt läsaren.
Hilding Kvist sägs i förlagstexten vara en loser, som de flesta av oss. Tja, hans yrkesliv hindras av delomannen för livet: Ols Erik som lägrat hans mor efter faderns självmord. Å andra sidan ärver han en gård med grislukten kvar fast kultingarna är slaktade och lever länge med Anita, hon som råkar sätta igång hans romanskrivande. Han är omsluten av bondekulturen i Ljusnans dalgång och anekdoterna därifrån handlar ofta om bråd död och livets nyckfullhet. Under texten finns bråddjupa känslor, texten själv är lakonisk och i detta fall lite omständligt kameral, Hilding är nämligen en tid skrivare vid sågverket.
Thomas Tidholms ömhet för sin diktade gestalt (som nog istort har en förebild, hur det än förnekas) är alldeles omisskännlig. Denna ömhet och förundran stiger ur hans insikt om livets stränghet, dödens visshet.
Det sätt på vilket han inte direkt säger ut detta – det är Thomas Tidholms egensinniga dikt. Den är faktiskt lika storartad som någonsin.