[140115] Vi möts av en man som är upprymd, som en nyförälskad pojke fast åttiosju. Han prisar sin herdinna. Hon är ”klok och yster, blid och vild”.
De har mötts av en slump ”på Odensgatan sju” i Uppsala – fast i verkligheten var det visst på minnesdagen av Eric Hermelins födelse, 2010. Hermelin, denna ”Sveriges mest underskattade författare” var ett gemensamt intresse. Som det fanns så många av.
Carl-Göran Ekerwald har efter femtiotalet romaner, novellsamlingar men kanske främst samlingar av kulturhistoriska essäer gett sig till att dikta om sin kärlek till Sigrid Kahle: hans första diktsamling Sigridiana (Karneval förlag).
Det är en glimrande hyllning till kärleken som förlossare, som ibland vardagligt, ibland högstämt, på knotig vers och bucklig meter låter förgudningen av Sigrid spela mot ett ständigt dödsmedvetande. Det orkestreras av ett antal sjukhus- och läkarbesök för dem båda. Där finns en känslointensitet av nästan expressionistiskt mått (jag råkar tänka på Birger Sjöberg), en vardagsrealism i kärlekens tecken, underhållande snapshots från europaresor, där finns stillsam, underfundig reflektion som om vart sorgen tar vägen när man sover, antydningar om det Mellanöstern både känner så väl, deras gemensamma samhällsintresse och litterära valfrändskaper.
Shakespeare nämns, Zola, Hölderlin, Goethe. Vid läsningen stannar jag upp för de mest komprimerade stroferna som ”Vi betjänar varandra, / förintar varandra, / återuppväcker varandra, / förskräcker varandra.”
Som ett skri måste det ha kommit, budet om Sigrid Kahles död.
