[140114] 
Tack vare mobilkamerornas filmbilder nåddes en viss rättvisa angående mordet på Oscar Gant, 22, i San Franciscos tunnelbana nyårsnatten 2009. Det riktigt intressanta med Ryan Cooglers film är, hur den nervösa närvaro sådana bilder skapar förs vidare i filmens eget formspråk.
Det förflyttar filmen från genren indignationsdrama till en nyskapande form, styrd och bestämd av ämnet för den rannsakning som äger rum.
Av ett svart öde och dess grymma avslutning.
Ett år tidigare, 2008, upplevde jag samma plats, Barten som den kallas, 4:e juli, nationaldagen. Jag lade då märke till, hur ett antal livliga ungdomar, något berusade, skrattade och skojade med varandra, svarta som vita. Tjugo år tidigare hade det varit en otänkbar syn.
Allt gick bra, ingenting ”hände”.
Men om?
Last stop Fruitvale station hämtar sitt drama ur det faktum, att ett tillfälligt möte med en gammal fiende från fängelsetiden leder till bråk i tåget som får polisen att blixtsnabbt ingripa.
Sedan går det som det går.
Filmens oroliga rytm och tempo leder däremot inte tanken mot dogma-stilen en gång, det är en mycket allvarligare form för oro som manifesteras, än behovet av att skapa ett varumärke genom en estetik. Här handlar det om den sköra verklighet det svarta familjelivet vilar på och som i ett krisskede kan utlösa en katastrof.
Genom att låta berättelsens egen sanningshalt bli avgörande för det konstnärliga uttrycket dras åskådaren in i samma blodomlopp som det som skildras, man kommer att ta del av samma erfarenhet och skakas i grunden.
Det är en erövring som äger rum. Ingen flammande appell, bara verklighet och åter verklighet.
En gång baserat på en gammaltestamentlig patriarkal struktur som rämnat, är det mödrarna ensamma som får stå för sammanhållning och framåtsträvan – allt från en rådgivande mormor via ett telefonsamtal från fiskmarknaden till den sakrala modersgestalt som samlar de anhöriga utanför döende Gants bår för att ”lyfta upp” honom, rädda honom.
(Vad sådana mödrar kan uträtta är många gånger obeskrivligt. Jag minns en tidningsnotis om hur en ensamstående mamma radat upp sina nio barn mot väggen, alltmedan hon befann sig i ett telefonsamtal med de sociala myndigheterna.
”Jag skjuter dem en efter en, om jag inte får den hjälp jag behöver”, skall hon ha ropat. Hon sköt dem inte. Hon fick det hon bad om.)
Gant stod utom räddning. Den fasansfulla akten som innebar att en obeväpnad man sköts i ryggen för en slängrepliks skull var också ett resultat av de vita polismännens vanmäktiga nervositet, det är en av filmens skickligaste och starkast skildrade iakttagelser.
Mästerskapet ligger förankrat i blicken på den sköra tillvaro varje utsatt folkgrupp befinner sig i, som inte till fullo kan lita på, att lag och ordning också angår dem. Vilket gör, att de i fel ögonblick kommer att yttra just de felaktiga ord som i ögonblicket förvandlar dem till olycksbägarens droppar.
Det sätt på vilket filmen låter åskådaren bli ett med alla dessa upplevelser gör den storartad, ordet nödvändig kallar på uppmärksamhet.
