[140124] 
Lotta Lotass har under tjugohundratalet utvecklat ett mycket kompakt författarskap inom en icke-ideologisk dokumentarism riktad mot naturvetenskap, ”manlig” upptäckarkultur och vetenskap med apokalyptiska, karga landskap som fond för mångstämmiga inbrott av röster, uppräkningar och ofta absurda eller parodiska språkmöten i stil med en Beckett eller Alexander Kluge.
Det finns starka skäl att se helheten av detta dubbla dussintalet romaner, skådespel och internettexter från bara tretton år som ett enhetligt projekt utvecklat i linje med hennes syn på Stig Dagerman i sin doktorsavhandling Frihet meddelad. Där är huvudtanken att ångest inte är hans viktigaste drivkraft, inte psykologin, utan strävan efter den frihet en författares skrivande kan vinna åt sig själv och läsarna i språket. Så sett är skrivandet ett trots, ytterst mot döden.
Så vill jag också se hennes väldigt otidsenliga val av ständigt manliga rollgestalter: inget ställningstagande i genusdebatten – hon vill inte ha en moraliserande litteratur – utan ett undvikande av psykologin till förmån för ett förhärligande av viljeakten som dödstrots och drivkraft för naturvetenskap och teknologi. För hennes experimentella syften passar män med sin svårighet med känslor helt enkelt bättre än kvinnor. Något sådant måste det vara med detta ständiga undvikande av kvinnor, som går så flagrant mot tidsandan.
En variabok med hennes viktigaste essäer och artiklar i litterära tidskrifter liksom några textexempel från de tretton åren blir då särskilt viktig som kommentar till, eller snarare del i författarskapet. Den blir ingen korg för ”överblivna texter” utan är absolut integrerad i helheten. Varia (Bonniers) heter den också, säkert avsiktligt kategoriserande som hennes vanliga saklistor över maskiner, stencilapparater, byggnadselement.
I en hyperintellektuell utläggning om entropibegreppet, även dess giltighet för språket, där ökande oordning kunde äventyra skiljandet av röst från bakgrundsbrus, införs ett enda citat: ”Blessent mon coeur d´une longeur monotone”. Detta var den överenskomna koden från brittisk säkerhetstjänst till fransk motståndsrörelse att D-dagen var att vänta nästa dag. Kanske aldrig tidigare har ett meddelande varit så laddat av konkret men pseudoallegorisk mening, men tänk om det kommer bort i eterbruset ? Detta utsägs aldrig utan läsaren får full frihet för ”medskapande”. Lotta Lotass´ djupa existentiella allvar spelar ofta mot ironi.
Vi har nyss begåvats med en deckaraktigt tvångsmässig genomgång av dödsomständigheterna för Andréexpeditionen på Vitön: Bea Uusmas Expeditionen. Lotta Lotass var där tio år tidigare i tidskriften Res Publica, i en text som framhäver iskupolens skönhet och det arktiskt sublima, i stort genom införlivade texter i en extrem dokumentarism. Flera andra texter handlar om polarfarare.
I Ljud/störningsundersökningar från 2006 möter vi berömde pianisten Glenn Gould sedan han hoppat av scenen och producerar talstämverk för radion, så Åsa-Nisse som i referat från filmerna hela tiden talar förbi Klabbarparn, ett långt avsnitt återgiven fågelsång där en trast måste skjutas för att den förvirrar stinsen när den låter ånglok och till sist en riktig skröna om Atlantkabeln. Det finns humor vid allvarets rand hos Lotass.
Varia presenterar tydligt mångsidigheten och den karnevaliska besattheten i ett i teorin ovanligt enhetligt författarskap och blir så en mycket lämplig introduktionsbok.
