[140107] Två namn, förknippade med fenomenet Backa Teater i Göteborg, är nu aktuella på andra scener. Det är dess förre och förste konstnärlige ledare Eva Bergman, som sätter upp en mycket göteborgsk Pygmalion på Göteborgs stadsteater. Det är hennes efterträdare på Backa Teater, Mattias Andersson, som på Dramaten vidgat sin undersökning av tillståndet i Sverige från hemstaden Göteborg till hela landet i föreställningen The Mental States of Sweden. Två högst egensinniga uppsättningar.
Eva Bergman grundlade Backa Teaters storhet genom att göra den till mötesplats mellan en ung teaterovan publik och teaterns klassiker. Mattias Andersson, som varit tjänstledig från Backa Teater för att göra föreställningen The Mental States of Sweden på Dramatens lilla scen, har å sin sida mer och mer övergått till att bedriva en sorts teatersociologi genom att hämta material i samtiden och hos den egna publiken för att undersöka teaterns möjligheter när det gäller att blotta förhållanden som råder här och nu. Det är ett förhållningssätt som kan te sig främmande för Kungliga Dramatens publik, som är van att möta tolkningar av färdiga pjäser skrivna av kända dramatiker. Men den publik jag ingick i var helt med på noterna av skratten att döma, vilket förutsatte att man hörde vad som sades på scenen, vilket inte alltid var helt lätt.
Publiken ställs här inför frågan vilken händelse i livet som de intervjuade skulle vilja se gestaltad på Sveriges nationalscen? Alla får inte tunghäfta av en så komplex fråga. Det visar Mattias Andersson med denna sin uppföljare till den föreställning han gjorde 2006 i Göteborg med titeln The Mental States of Gothenburg. Nu liksom då har han anlitat sociologer för att göra djupintervjuer med ett urval människor tänkta att motsvara ett tvärsnitt av Sveriges befolkning för att ge en uppfattning om hur denna befolkning mår. Men det visar sig också handla om att undersöka själva teatermediet och vad folk i allmänhet och särskilt utanför Stockholm har för uppfattning om teater och om nationalscenen Dramaten i synnerhet.
I någon mån får denna form av undersökande teater mig att tänka på den ”forumteater” som växte fram i kölvattnet på dramapedagogiken med den skillnaden att det här är professionella skådespelare som iklär sig de intervjuades roller och egentligen inte har som mål att med publikens hjälp finna lösningar på de konflikter och orättvisor det berättas om.
Skådespelarna representerar olika yrkesgrupper i olika delar av landet, från utrotningshotade renskötare i sameland till sydländsk bonde. Däremellan en arbetslös bilarbetare, en sekreterare, en pensionär osv. De intervjuade berättar om arbetslöshet, sjukvårdsproblematik, relationskomplikationer, misshandelsfall m m och demonstrerar det som också kommit att fascinera Mattias Andersson, nämligen hur trasigt talspråk kan te sig. Av de dryga tre timmarna blir det en både sorglig, rörande och tragikomisk föreställning men fascinationen för språket och texten tillåts tyvärr bli viktigare än att utveckla skådespeleriet. Diverse fördomar och schablonbilder skopas ut men jag tycker inte att jag blir mer varse dagens samhälleliga frågor genom att få dem presenterade på detta sätt än via det dagliga medieflödet. Största utmaningen kommer från Mattias Andersson själv när han som avslutning via högtalare ställer sig själv mot väggen som den som parasiterar på folks livsöden och får betalt för det. Han kommer i alla fall att fortsätta på den inslagna vägen, är nu tillbaka på Backa Teater för att undersöka vad godhet är i en föreställning kallad Acts of Goodness som ska bygga på berättelser från unga människor i ett krackelerat Europa.
Handlingen i Bernard Shaws pjäs Pygmalion tillhör väl en av scenkonstens mest kända, både som film men kanske framför allt genom musikalen My Fair Lady. Här handlar det också om en sorts profiterande åtminstone utifrån den fattiga blomsterflickan Eliza Doolitles perspektiv, när de två vadslående männen i pjäsen, Henry Higgins och Douglas Pickering, stoltserar över bedriften att på kort tid ha lyckats få henne att prata så att hennes bakgrund inte låter sig avslöjas ens på mottagning i den övre societeten. I sin självbelåtenhet glömmer de helt bort hennes prestation eller vad ”experimentet” kan få för konsekvenser för hennes framtida tillhörighet.
Eva Bergman har en förmåga att förena den för Shaw så viktiga klass- och könsproblematiken med en göteborgsk humor och har skapat en egensinnig Pygmalion med mycket musik och en del dansinslag, däribland en steppande Brömssen. Det var Eva Bergman som en gång såg till att Backa teater hade fast anställda musiker i ensemblen. Nu återser vi flera av dem uppe på stadsteaterns scen i musikinslag helt olika de i musikalen och med Bernt Andersson som kapellmästare. Med Nina Zanjani som Eliza pratas det varken cocknie eller göteborgsslang utan någon form av svårbegriplig dialekt som anar ett annat modersmål i botten och som hon forcerar lika reptilsnabbt som hon rör sig över scenen. En utmaning för en språkprofessor som Henry Higgins. Tomas von Brömssen gör, sin natur trogen, en ovanligt gemytlig Higgins, mer tankspridd än känslokall intellektuell, vilket skapar en distinkt kontrast till Eric Ericsons eleganta, smått spefulle Pickering. Det är en Pygmalion för en ny publikgeneration som inte har en rad föregångare i minnet. Slutet är det mest diskuterade i Pygmalion/My fair lady. Eva Bergman gör det till sitt och låter Eliza gå vidare på egen hand ut i livet.
