[131223] Ingen helg är tätare än julens vad omistlig sångskatt angår. Vasakyrkan hyste traditionsenligt tre återkommande konserter, i nämnd ordning Chalmers sångkör, Cantorums Manskör tillsammans med Göta Par Bricoles Sångkör och Svenska Kammarkören.
De tre erbjöd en exemplarisk variation av olika sätt att gripa uppgiften: hur rätt presentera och uttrycka förståelsen av vad det är vi har att bereda väg för?
Det frambrytande ljuset, för vilket vi skall undanröja inre som yttre hinder.
Chalmerskören har lekfullheten och ungdomligheten som främsta ledstjärna, talangfulla nyarrangemang och en stor, stor öppenhet. Lotte Olofsson och David Josefssson var sångsolister.
När Cantorum och Par Bricole (en orden inspirerad av Carl Michael Bellman) gör entré är det i stället med ålderns rätt och med allt man kan säga vad körsång angår: skall man få (kyrk)taket att lyfta sig då krävs en manskör! Isabella Lundqvist (samtidigt körens årliga stipendiat) och Marco Stella var solister.
Tre dagar före julafton avslutade Svenska Kammarkören tillsammans med Göteborgs Symfonikers Brasskvintett. Mer än allt vill man framhålla den äventyrliga ljussättning av Albert Eldhs al secco-målning i koret som Operans Niklas Elfvengren ansvarade för, vilken fick Kristusfiguren att vandra mellan blånande tystnad och blodrött tal.
Det förstärkte den subtilitet med vilken Kammarkören tog sig an julsångerna och krönte därmed denna svit av koncentrerade upplevelser på ett utsökt sätt.
En gång i tiden var Vasakyrkan mer av en basilika, de numera vitkalkade väggarna hade en varmare ton, det var ett omfamnande kyrkorum. Julmusiken återskapar något av ursprunget, så att rum och dikt når ett ömsesidigt förtydligande.
Efter intensiva upplevelser av det här slaget kan man inte låta bli att reflektera över skolvärldens rädsla för att förvalta detta arv, med hänvisning till bland annat invandrarbarnens integritet. Det är en mer än märklig inställning. Att vilja strypa en självklar tillgång, oavsett egen livsåskådning.
I stället för att öppna rummet för de nyanländas traditioner att leva och ta plats vid sidan av något av det vackraste vi ernått. Allt annat än bundet till blott en traditionskristen blick – även det en aspekt de tre körerna förvaltade med känslighet och karaktär.
December i Göteborg hade ytterligare en fantastisk julklapp att erbjuda: Åke Parmeruds 60-årsfirande på Atalante tillsammans med vänner i en presentation han kallade Dream in Darkness. Ett uttryck för 35 års nykomposition, film- och videokonst samt expressiva manuskript för performance ur den modernistiska sfären från senare delen av 1900-talet. Tony Blomdahl, Aviad Hermann, Tomas Hulenvik, Anne Pajunen och Anna Svensdotter medverkade.
Så mycket begåvning. Så många värdefulla trådar att följa upp, år efter år framåt. Som en elektromusikens Elvis Presley kunde Parmerud trollbinda publiken ett par veckor före jul.
