[131216] Det är möjligt, även troligt, att just bagatellen varit både filmarens och författarens (Doris Lessing) mål, det faktum att slutet på historien redovisas redan på affischen tyder på det.
Då behöver inte heller kritikern vara diskret: Perfect mothers slutar som den börjar, täta relationer mellan två mödrar och deras fullvuxna söner upplöses aldrig och ett användbart tema spinner på: yours forever!
Strålande skådespelerskorna Naomi Watts och Robin Wright får representera två kvinnor i fyrtioårsåldern med midjemåtten i behåll, precis som drottning Silvia. Det avhöll emellertid inte kungen från att komma loss utanför äktenskapet, vilket förmodligen hade förpassat ätten ur historien, hade inte kronprinessan hittat en sådan attaboyi Daniel Westlings format!
I det här fallet kämpar alla inblandade en god stund för att ge den omväxlande kärleken till vardera son/moderhyfsade framtidsmöjligheter och/eller jämnåriga äktenskap med barn som alternativ. Det ”lyckliga” slutet framstår slutligen, om inte som ett skämt, så närmast en mardröm: två fullmatade muskelgrabbar som aldrig lyfter, två mödrar som inte ville bli farmödrar.
Det är ingen hemlighet, att kvinnans dragning till den yngre mannen är lika obändig som omvänt, liksom ynglingens sug efter en erfaren motpart. I samhällets övre, särskilt latinska, kretsar är sådana relationer satta i välgörande system men tragedierna regnar inte glesare för den skull.
För glömmer man alla kärlekens höga mål är den, enligt den naturliga orättvisa Freud talade om, oåterkalligen knuten även till fortplantningsförmågan, vilket förr eller senare blir till kvinnans sorg, vilket inte Lessing var omedveten om, men regissören i det här fallet seglar elegant förbi.
Litteraturen älskar temat, filmarna också:
Klaus Rifbjerg behandlade det i sitt genombrott Den kroniske oskyld från 1965 i porträttet av klasskamratens oemotståndliga mamma – Edward Fleming filmade tjugo år senare. Franska Colette skildrade magnetismen ett halvsekel tidigare förlagd till demimondernas belle époque – Stephen Frears skapade med den utgångspunkten betagande Chéri (2009).
Doris Lessing hade med stor sannolikhet, allt taget i beaktande, lika roligt tillsammans med sina generösa minnen, i dag med en semesterfilm som resultat.
Det är advent. Droppa filmen och gå på en bra konsert i stället.
