[131216] Den grundläggande känslan i Leif Wilehags diktsamling I centrum av solar plexus är saknad. Det rör sig om dikter som mer resonerar och reflekterar än rytmiserar och sjunger.
Här finns en vän som gått bort och lämnat ett tomrum efter sig där frågan om det någonsin blir ett återseende sakta ekar. Också en mor som efter ett utdraget och plågsamt döende är borta väcker känslor av saknad tillsammans med de oundvikliga frågorna om lidandets mening eller meningslöshet som i sin tur leder till andra frågor om vad som styr människornas öden – om de alls styrs och i så fall av vem eller vad.
I en lång prosaistisk dikt följer vi författaren genom några månaders göteborgsliv. Det är lätt att känna igen sig för den som bor i staden. Bilderna är impressionistiskt återgivna, vardagsscener fångade i flykten men ändå sådana att de ställer iakttagaren inför etiska överväganden som också hör det vardagliga livet till. Tiggaren i Brunnsparken som i medeltida vädjan blottar sin groteska benprotes, den ofta så ödsligt ensamma Gunnar Gren-statyn en regnig dag när trafiken likgiltigt brusar förbi. Trädgårdsföreningen om hösten när rosorna sover.
Här finns fint fångade kontraster, i en strof låter det så här:
Novembermorgon. Ungdomar går av bussen
på Jungfruplatsen i Mölndal; ett blad från en
tidning blåser sig runt skon på en av tjejerna.
Hon skrattar. Sedan kommer en annan buss och
Allvarliga vuxna går på.
Samhällskritik är ett annat bärande tema bland dikterna. Här ställs socialdemokratins svekfulla förborgerligande mot välfärdssamhället som övergivits. Den arbetslöses månadsbidrag på niotusen kronor ställs mot kommunchefens månadslön på nittiotusen. Iscensättningen av girighet och egoism som normativa för hur samhället bör organiseras och livet levas konkretiseras med exempel som Björn Rosengrens bedrägeri när han övertygade folk om att det skulle bli en bra affär att köpa Teliaaktier eller Göran Perssons nedskärningspolitik.
Leif Wilehag är en god iakttagare som klokt och eftertänksamt filosoferar kring både stora livsfrågor och det till synes triviala som gatuliv och väderväxlingar.
I några korta och koncentrerade dikter närmar han sig den japanska haikuns effektfulla träffsäkerhet:
Höstregnet sköljer bort ångesten ur minnet.
Snart kan vi börja leva igen.
Eller:
Jag älskar dig!
Varför tror du mig inte?
Konstigare än så behöver det inte vara.
