[131211] 
Vad har en dagens 7-åring för förhållande till vuxnas minnesbilder? Frågan väcks vid mitt besök på Backa Teaters senaste barnteaterproduktion, 2556 dagar.
Publiken som kunde ha svarat på frågan kom dock inte. Men den lilla skara vuxna som kom att utgöra publiken blev som bekräftelse på att teater inte behöver några åldersskrank men tyvärr också att respekten för skattefinansierad kultur har brister.
Det råder dock ingen brist på inlevelse när sju skådespelare kastar sig ut i olika händelser som fiskats upp ur minnesbanken och gestaltas med stor energi i snabbt och fantasifullt omväxlande scenbilder. Det är allt från att simulera ridning till utelekar, bra och dåligt vuxenbeteende, kamratfostran, rädslor, mobbningsmekanismer. Där är drömmaren Ulf som kan få Nordhemsskolan att bli till Riddar Catos borg och en Kjell, som härmade Charlie Chaplin som sjuåring och spelade Josef i skolans julspel. Ja, det är inga våldsamma tråkigheter som ligger till grund för den bild av sjuårsliv som Backa Teater spelar upp. Det kan kanske förvåna men också kännas befriande. Det är en i grunden varm, välspelad och humoristisk föreställning för sjuåringar i alla åldrar som underrubriken betonar.
Denna gång har Backa Teater alltså inte hämtat material från själva målgruppen som i en del tidigare uppsättningar. De har sökt sig till sina egna 7-årsminnen och med hjälp av dramaturgen Stefan Åkesson skapat en kalejdoskopisk föreställning där scenerna hakar i varandra på ett fantasirikt sätt. Det kan förklara att denna närmast nostalgiska bild av sjuårsliv saknar mobiltelefoner och annan digital rekvisita men också särskilt traumatiska upplevelser.
Föreställningen ger sken av en relativt problemfri tillvaro i relation till vad som idag kan framkomma om barns utsatthet men också att en oförrätt, som kan förefalla oansenlig, kan skapa varaktiga ärr. En inledande och dessutom tongivande scen tar livet i ridskola som fond för att ge en liten fläkt av såväl maktstrukturer som ekonomiska klassklyftor.
Det lilla jag minns från min egen sjuårsålder kunde knappast bli mycket till teater. Men så mycket minns jag att varken jag eller någon jag kände gick i ridskola. Backa Teater ger däremot intrycket av att samtliga skådespelare som givit material till föreställningen har hästminnen i dubbel bemärkelser. Säkert blir det en större dynamik mellan scen och en publik full av lågstadiebarn, som kan tänkas få ett och annat bekräftat. I tider när skolteater diskuteras som en allt större bristvara är det i alla fall särskilt oroande när inbokad publik uteblir.
