[131211] Jag står i rummet med journalisten från SVT. Det är dagen efter den tredje skottlossningen på kort tid i norra Biskopsgården men även dagen efter avslutningskonferensen som skulle visa upp alla goda krafter som Hyresgästföreningen jobbat tillsammans med under ett femårigt projekt.
Tankarna faller bort några sekunder från journalistens frågor, tillbaka till tiden där allt startade. Året var 2007.
Hyresgästföreningen Region Västra Sverige söker en projektledare för ett projekt i norra Biskopsgården. Det var så det stod i annonsen, och en månad senare så står jag mitt i bostadsområdet där jag ska jobba i sex år för att försöka fånga engagemang och skapa en tryggare stadsdel tillsammans med de boende.
Jag kände inte en enda person här då och hade heller aldrig varit i området tidigare. Det enda jag visste om norra Biskopsgården var att här fanns problem, det var i alla fall det som stod i projektbeskrivningen.
Jag hade Bostadsbolaget till hjälp de första månaderna eftersom det var de som kände människorna som bodde här. Efter ett år hade vi startat upp en lokal Hyresgästförening och det var över 50 hyresgäster på det första mötet. Detta vittnade på att det fanns ett engagemang här.
Denna Hyresgästförening har i sin tur haft verksamheter för barn, ungdomar och vuxna i området, det har varit resor med över 17 bussar och 900 personer till Skara sommarland. Det är en resa som ger barnen, som i vanliga fall aldrig kommer utanför sitt bostadsområde, något att berätta om när skolan startar i augusti.
Jag tänker också på samarbetena med öppna förskolan och mamma-barnläger där kvinnorna i området får träffa sina grannar under några dagar för att lära känna varandra bättre och paddla kanot med sina barn på Unga Örnars Lägergård på Gråbo. Över 30 personer deltar varje år på detta.
Cykelkurserna för vuxna, där cyklar skänktes av fackföreningar och där studieförbund köpte in hjälmar för att Saida eller Sadiha skulle få uppfylla en dröm om att lära sig cykla. Något som för många är en självklarhet och en rättighet.
Jag kan fortfarande känna den känslan vi hade under invigningen av Camp Nou, den nya konstgräsplanen som barnen och ungdomarna spelar på varje dag även de regniga dagarna eftersom de älskar fotboll mer än något annat.
De första åren i projektet hade vi öppet på kvällarna varannan torsdag i den lokala Hyresgästföreningen Dim/ Godvädersgatan. Då bjöd vi in till Rosa Parks Café, en metod eller snarare en katalysator där inbjudna gäster föreläste under 30 minuter för att sedan lämna över för frågor och diskussioner. Fryshusets grundare Anders Carlberg har varit här. Ardalan Shekarabi, tidigare SSU ordförande i Sverige, Studieförbunden, korpen, friluftsfrämjandet och 2013 även Bobby Seale, en av grundarna till Svarta pantrarna i USA.
I området finns idag Studiefrämjandet som Hyresgästföreningen och Bostadsbolaget samarbetar med där ungdomar kan skapa sin egen musik i den musikstudio som vi tillsammans köpt in, här kan de boende också starta cirklar och andra bra verksamheter.
Det har bildats nya folkrörelser under min tid här som projektledare såsom Pantrarna för upprustning av förorten. Hyresgästföreningen har försökt att stötta dem med lokaler, material och även bidragit till små resor och läger. Det har varit fantastiskt att se vad de lyckats att åstadkomma på kort tid och de är underbara människor att lära känna. All respekt till dem.
Det finns så många bra verksamheter och fantastiska människor att nämna här i norra Biskopsgården och flera av dem är idag mina vänner. Ingen av verksamheterna hade varit möjligt om det inte funnits ett engagemang i området.
– Känns det inte som att projektet misslyckats nu när det varit skottlossning i norra Biskopsgården igen?
Jag är tillbaka i rummet i Sjumilahallen, mitt i norra Biskopsgården. Frågan är väntad och ordet ”misslyckats” upprepas i mitt huvud även om jag inte håller med. Tavlorna som hänger i rummet bakom oss, vittnar om ett mamma-barnläger där vattnet glittrar samtidigt som flera barn är på väg att bada medan några vuxna paddlar kanot. En annan tavla visar en cykelkurs där en av deltagarna, en kvinna, skrattar högt samtidigt som hennes vän försöker hålla balansen med cykeln.
Om det är något som jag har med mig från Biskopsgården så är det definitivt inte skottlossningarna utan snarare den kraft som finns här bland människorna och det engagemang som jag mött varje dag som jag jobbat här.
