[131208] 
Om det känns lite väl lätt att ta till storsläggan mot islamsk dubbelmoral kan det vara dags att ta ett par rejäla spadtag i svartkristendomens mylla. Det är vad som händer i filmen Philomena med ofattbara Judi Dench i huvudrollen.
Och vilken religion det än är tal om – det är den kvinnliga kapaciteten till passion och hängivenhet som är den livsfarliga revoltör mot allmän ordning som skall slås i backen.
Priset kan inte vara högt nog. Även den mest oskiljaktiga av relationer, den mellan mor och barn, kastas åt sidan. I Philomena leder det till ett livslångt ömsesidigt sökande, när ett kloster i Irland, i samförstånd med stat och samhälle, bortadopterar, ja, säljer barnen till välbärgade amerikaner.
Det är fascinerande hur finstilt och samtidigt urstarkt den himmelska lycka modern upplevt skildras i Dench’s berättande ansikte, när hon talar om akten som resulterade i ett barn. Längre från blue movies’ (ett annat ord för porrfilm) råa nyfikenhet kan man inte komma, vilket gör titeln på en annan aktuell film (Blå är den varmaste färgen) ofrivilligt ironisk.
Regissören gav för ett par år sedan Helen Mirren en Oscar för The Queen, en repris är mer än sannolik. (I så fall Judi Dench’s andra.) Skådespelerskan går i ett med rollen, hennes diskreta skicklighet lyfter ett grymt stycke livshistoria högt över den annars jordnära realismen och får den att lysa.
Det gör den i mer än en mening till en sann historia.
Samma sak kunde sägas om Casey Affleck (lillebror till Ben) i A Texas love story eller, som originaltiteln lyder, Ain’t them bodies saints. På ytan en rövarhistoria med romantisk udd, lyfter även denna historia till en kärlekshistoria av de ogripbara, där Affleck, hjälpt av sin karaktäristiska hest nasala stämma, trevar sig fram genom motgångar och motstånd mot det slut han önskar, tillsammans med hustru och barn.
Affleck har gång på gång givit prov på sin förmåga att fånga en sårbar mansgestalt som svårligen hittar sitt rätta samhälleliga jag: i Lonesome Jim (2005) av Steve Buscemi, i historen om Jesse James, där han spelade ”fegisen” som mördade honom, Robert Ford (2007).
Här växer hans skildring av Bob, tillsammans med Rooney Marias Ruth, förbi alla sociala orsaker till det unga parets oförmåga till konstruktivt liv, men deras känsla för varandra kommer att gå till historien som en klassisk skildring av en tillgivenhet som trotsar allt.
Det sker till synes helt naturligt, inga särskilda åtbörder krävs, bara regissörens känsla för alla nyanser i ett sådant sällsynt förlopp.
