[131211] Storstädernas miljonprogramområden fungerar som membran mellan Sverige och en föränderlig och konfliktfylld omvärld. I Hammarkullen markerar de globala rörelserna en sida av sin samhälleliga närvaro.
Allt talar för att dessa rörelser kommer att öka, inte minska, sin påverkan på våra samhällen. Vår förmåga att känsligt och intresserat lyssna av och gå i dialog med dessa rörelser för att konstruktivt klara omgestaltningen av våra samhällen är därför av lika avgörande betydelse som när det gäller omställningen för att avvärja klimathoten.
Modern forskning lyfter genomgående fram fyra krafter som på ett påtagligt och kraftfullt sätt påverkar våra samhällens alla delar. Urbaniseringen är vandringen till städerna inom nationerna. Storstäder som Göteborg, Stockholm och Malmö växer oavbrutet. Mindre samhällen i Sverige kämpar för att behålla framför allt ungdomarna, som efter avslutad skolgång sällar sig till den urbana rörelsen. Migrationen är rörelsen över nationsgränserna. I de stora städernas miljonprogramsområden kan man avläsa såväl dagsläget i världen, som var senare decenniers svält- och krigshärdar ägt rum.
Det går även att se hur det koloniala mönstret än en gång lägger grunden till en världsordning som nu uppträder i ny skepnad i Europas alla storstäder. Där sällar sig Göteborg till en av de mer extrema städerna vad gäller kolonial mönsterpassning. Globaliseringen visar på hur världen blivit en enda gemenskap. Stora nationella företag har inte längre en nationell bas utan förgrenar sina rötter till en mängd olika nationer. Där löner är låga och arbetsvillkor dåliga, dit tenderar produktionen att flytta. Genom att företagen finns i många länder går skatten att betala där det bäst gynnar företaget. Aktieägarnas avkastningskrav, den stenhårda konkurrensen och kundernas jakt på billiga produkter är tre av drivkrafterna i denna globala rörelse.
Teknikutvecklingen är den kraft som fått globaliseringen att accelerera och möjliggöra global närvaro dygnet runt. Kapital och information flyter i en ständig ström mellan stora nätverkskluster och befäster den instabilitet som präglar dagens samhällsliv. Genom webbaserad teknik till en rimlig kostnad öppnas även möjligheten för allt fler att delta i det globala samtalet, sprida sina idéer, starta projekt och ingå i rörelser som snabbt kan växa till krafter mäktiga att störta en regering över ända eller få ett globalt företag att bli mer miljövänligt.
Detta är inte fyra rörelser som verkar oberoende av varandra, utan det är samverkande krafter som påverkar alla såväl lokalt som globalt.
Viktigt att notera är att de ofta verkar utifrån särintressen. Lokal och global hänsyn får ofta stå tillbaka och avsaknaden av en värdegrund baserad på mänskliga rättigheter är tydlig i den globala samhällsutvecklingen.
De riskfyllda konsekvenserna av en utveckling där de fyra krafterna fortsätter som idag är uppenbar för alla. Tydligast varnar de larmande klockorna för förändringarna inom klimatområdet, men lika skrämmande är de ökande klyftorna mellan fattiga och rika. I Göteborg har det blivit extra tydligt och med oro varnar olika forskare för konsekvenserna för den sociala sammanhållningen.
Främlingsfientligheten går i dess spår och fångar upp den oro hos allmänheten som rådande samhällsutveckling skapar. I Göteborgs miljonprograms-områden finns bland många unga också en växande frustration som ibland tar sig våldsamma uttryck. Omgestaltningsarbetet, som kollektivt går de komplexa utmaningarna till mötes, är därför en viktig aspekt av demokratiarbetet och en central styrningsprincip för nödvändiga investeringar i miljonprogrammen.
De utmaningar de fyra krafterna ovan ställer våra samhällen inför är komplexa till sin natur. Det är inte utmaningar som löses en gång för alla. De försätter oss som medborgare och anställda snarare i ett tillstånd av ständig uppmärksamhet på de förändringar som pågår lokalt och globalt. Ett inbördeskrig i Syrien kan i Hammarkullen några månader senare innebära nya grannar eller två nya elever i klassen. I Majorna eller Linnéstan stannar det i förstone vid information via de dagliga nyhetssändningarna.
Samtidigt bidrar varje sådan mikrohändelse till ett ökat avstånd till Hammarkullen, såväl på det mentala som det rent fysiska planet. För Hammarkullens del innebär de nya medborgarna ytterligare ett fönster mot en turbulent och konfliktfylld omvärld. Denna öppenhet har ett pris. Såväl boende som anställda tvingas leva i en ökad känsla av osäkerhet om vad som händer i världen imorgon. Den bristande kontrollen över det egna områdets utveckling blir en källa till oro. Övriga samhällets bejakande av denna utveckling, men ovilja att öppna för ett delat och mer solidariskt ansvarstagande, ökar spänningen mellan olika delar av staden.
Den gentrifieringsprocess som i dagsläget präglar innerstaden med dess ny- och ombyggnation, innebär att en stark och statustyngd medelklass etablerar sig där. I dessa områden blir bristen på variation och mångfald bland de boende en kvalitet som höjer värdet på lägenheten. Här synliggörs ännu en bit av den koloniala kartan och dess värdesystem i den lokala gatubilden. Områden med en rikedom på variation och mångfald i form av medborgares erfarenheter, språkkunskaper och globala nätverk framstår med denna blick som oattraktiva och problemtyngda.
Hela samhället sitter fast i detta sätt att se. Det sorgliga är att många som bor och arbetar i dagens miljonprogramsområden också gör det.
Många vill bort från området för att komma ur detta stigma. Genom det dagliga mötet med den globala omvärldens närvaro i området, parad med brist på kontroll över det egna lokalsamhällets utveckling, väcks en känsla av osäkerhet som kan bli svår att bära. Det blir tydligt att variation och mångfald inte är positivt i sig. Snarare kan det vara en källa till konflikt och spänning då människor framstår som kategorier grupperade efter nationellt ursprung eller religiös tillhörighet. Mediala speglingar av uppblossande konflikter, skjutningar eller brända bilar bidrar ytterligare till att upprätthålla detta kategoritänkande och förstärker delningen av staden.
Samtidigt har utvecklingen de senaste 30–40 åren förändrat karaktären på hela Göteborg. Alla medborgare möter nu ständigt nya människor och kulturer och alla måste dessutom förhålla sig till en teknikutveckling som kräver livslångt lärande för att axla det moderna samhällets krav på ökat individuellt ansvarstagande och egen beslutskapacitet. Vi står inför ständiga möten med vår inkompetens. Vi måste sätta oss in i allt fler områden för att kunna göra de val som krävs för att upprätthålla ett normalt och fungerande vardagsliv.
Som vardagsmänniska är det naturligt att söka upprätthålla kontrollen och minska osäkerheten och känslan av inkompetens. Ett vanligt sätt är då att välja lösningar som leder till suboptimering. Lösningen blir bra för den enskilda, för föreningen, för företaget, för förvaltningen eller för det egna bostadsområdet, men priset blir högt för det omgivande samhället.
Var och en söker trygghet i det välbekanta och väljer att stänga ute mötet med mångfald och variation. I våra miljonprogramsområden finns många människor som aktivt letar efter entrén till det nya hemlandet i ett fast arbete eller en ny bostad i en mer segregerad gammalsvensk del av staden, men uppfattar dörren som stängd. Unga människor i skolan i Hammarkullen kan å sin sida undra vart alla svenskar som bott många generationer i Sverige tagit vägen. Svaret är att alla på individnivå gör val utifrån egenintressen och söker så långt möjligt begränsa förändringstakten. Boende i miljonprogrammen utgör inget undantag. Att organisera sig utifrån likhet i föreningar där man får möta sina forna landsmän är en vanlig och begriplig organiseringsform. Omgestaltningsprocessen däremot är kollektiv.
Hammarkullen bär på möjligheter till helt andra vägval in i framtiden. Området utgör ett exempel på en förort full av kreativa mikromiljöer. Folkets Hus, Öppna förskolan, Stödnätet, Centrum för Urbana studier (Chalmers och Universitetets bas i området), Kommuniversitetet (Institutionen för socialt arbetes samarbete med SDN Angered), fritidsgården Mixgården, Hammarkullegatans förskola, Folkhögskolan, Karnevalen/Hamsam (Föreningsrådet), Salvador Allendes kulturförening och ”Radio 19 de abril”, Hyresgästföreningen, Kyrkan och Emmaskolan utgör bara några sådana exempel.
Här finns intressanta exempel på sociala/organisatoriska uppfinningar som skulle kunna gynna ett demokratiskt socialt hållbart samhällsbyggande på lokalsamhällsnivå. Medborgerligt områdesengagemang och deltagande i konkreta fysiska förändringar har på flera håll tagit konkret form. Mindre grupper av professionella inom olika kommunala verksamheter har mejslat fram en unik kompetens för arbete i ett globalt och föränderligt Sverige. Olika typer av samverkansprojekt pågår sedan årtionden i området. Spännande utvecklingsplaner för förskolan och skolan pågår för fullt. Områdets konstnärer har organiserat sig och finns med i flera intressanta utvecklingsprojekt. Bostadsbolagen visar på ett växande intresse för områdesarbete. Insatser pågår för att stärka områdets näringsliv. Interreligiösa dialoger pågår sedan länge.
I de samspel som dagligen pågår i dessa olika sammanhang görs erfarenheter som såväl stärker den enskilde, som ger näring till ett identitetsarbete inifrån området där även föreningen, organisationen och verksamheten stärks. Identitetsarbetet sker i en miljö utsatt för ständiga krav på förändring utifrån. Det ställer unika krav på förmågan hos den enskilde och verksamheter av olika slag att i samspel med andra leva denna föränderlighet. Där detta lyckas utgör förmågan en unik kompetens i det postmoderna samhälle vi nu verkar i.
Skall denna förmåga att leva i en hög grad av föränderlighet bli till en resurs för hela området krävs ett medvetet, kollektivt och strategiskt arbete av såväl boende som anställda. Ett sådant arbete skulle kunna föra den pågående identiseringsprocessen vidare från förenings-, organisations- och verksamhetsnivå till områdesnivå. Det skulle på sikt kunna bidra till en förändrad syn på Hammarkullen som idag sitter fast i en mer generell, utvändig och stigmatiserande identiseringsprocess omfattande alla miljonprogramsområden.
Områdets viktigaste resurs – mångfalden av bakgrunder, erfarenheter, språk och nätverk – framstår med den utvändiga blicken som områdets stora problem.
Den bilden måste utmanas inifrån. Gårdsten är det område i Angered som genom Gårdstensbostäder tydligast arbetat för att skriva om berättelsen om Gårdsten. I Hammarkullen har denna process en mer kollektiv bas, ägs inte av någon enskild aktör, stärks av engagemanget från de boende, men brister i organiseringen på områdesnivå och i det begreppsliga arbetet.
Göteborg skulle kunna få ännu ett lokalsamhälle som på bred front engagerar sig i den pågående nyskrivningen av berättelsen om stadens miljonprogramsområden. En sådan satsning skulle i sin tur betyda mycket för barn och unga som växer upp i området och samtidigt ge medborgare, verksamheter och företagare helt nya möjligheter att kreativt möta de samhälleliga utmaningar vi alla står inför.
Skall detta lyckas krävs fler mötesplatser för öppna samtal, organisering i fler nya nätverk, gemensamt arbete med nya uppgifter, fler dialoger om människors drömmar och visioner och arenor på områdesnivå för möten där konflikter lyfts fram och resultat av utvecklingsarbetet kontinuerligt diskuteras. Ett dokumenterande och systematiserande av erfarenheter bör också äga rum som på en begreppslig nivå synliggör innebörder och mönster i detta omgestaltningsarbete. Projektet skulle utgöra ett exempel på socialt hållbar utveckling av stort samhälleligt värde. Tiden för att ta ytterligare ett steg i detta demokratiprojekt har aldrig varit mer gynnsamt än nu.
Behovet av ett mer hållbart och värdegrundat samhällsbyggande där demokrati och delaktighet utgör fundamenten, är uppenbart. Min poäng är att detta samhällsbyggande måste vila i en rörlig form av organisering, radikalt annorlunda från de former för samhällsbyggande som dagens samhälle vilar i. Detta då urbaniseringen, globaliseringen, migrationen och teknikutvecklingen utgör krafter som världen över driver på den samhälleliga förändringstakten i ett allt snabbare tempo. Förmågan att leva denna föränderlighet och utveckla kunskap om vad som präglar dessa miljöer, kommer att bli en alltmer efterfrågad kompetens i hela samhället framöver.
Mindre grupper av boende och anställda i Hammarkullen har redan utvecklat handlingskompetenser som bär upp denna rörliga form av organisering. En oskattbar resurs som tyvärr inte utgör den dominerande organiseringsformen. Tvärt om sitter miljonprogrammens områden fast i strukturer som i mångt och mycket administrerar vardagslivet, med få redskap att möta de kvaliteter som den levande mångfalden utgör.
Här finns en stor utmaning om vi skall lyckas i vår samhälleliga hållbarhetssträvan. Dagens miljonprogramsområden är perfekta odlingslandskap för denna resurs.
Under lång tid har aktörer verkat för att synliggöra nödvändiga förändringar inom den ekologiska dimensionen av hållbar utveckling. Begreppet omställning har blivit väl inarbetat i det allmänna medvetandet för att mer konkret visa vad som avses när världen står inför hotande klimatförändringar och fossila bränslens skadeverkningar på miljö, djur och människor.
Nödvändiga förändringar inom den sociala dimensionen av hållbar samhällsutveckling har varit svårare att peka ut. Mitt huvudintresse under många år har varit dels att förstå vilka de nödvändiga förändringarna är, dels hur offentlig sektor i miljonprogramsområden behöver förändras för att bidra till en positiv sådan utveckling. Den offentliga sektorn finns redan som en resurs i området, men är i många stycken organiserad på ett sätt som motverkar en nyskrivning av berättelsen om miljonprogrammen och därmed även av en socialt hållbar utveckling. Här tror jag det finns stora möjligheter att genom ett omgestaltningsarbete frigöra ekonomiska resurser för ett mer effektivt och samtidigt demokratiskt och hållbart samhällsbyggande.
Begreppet omgestaltning växte fram inom Mistra Urban Futures forsknings- och utvecklingsprojekt Pilot 3 för ett par år sedan. Vi hade vår bas i Hammarkullen och följde det då pågående utvecklingsarbetet i lokalsamhället. För mig var det ett centralt begrepp som matchade det nyss nämnda omställningsbegreppet inom det ekologiska fältet. Jag har efter projektets avslut fortsatt arbeta vidare med begreppet och försökt synliggöra vilka olika dimensioner det innefattar för mig. Då jag i alla år varit verksam inom utbildningsområdet, med fokus på utbildning av socionomer och pedagoger, och parallellt varit engagerad i olika typer av utvecklingsprojekt inom offentlig verksamhet i Angered/Hammarkullen, har begreppet fångat viktiga delar även i det arbetet.
Genom utbildningens nära samarbete med olika verksamheters professionella och ledningsansvariga har vi, lärare och studenter, på nära håll fått se hur samhällsutvecklingen ständigt ställer dem inför krav på förändringar av förhållningssätt och verksamhets-organisering. Där man lyckats svara positivt på dessa utmaningar, dit har vi inom utbildningen sökt oss för att få inspiration till vårt eget utvecklingsarbete och en möjlighet att begreppsligt fånga vad de gör. En ambition vi haft inom vår egen fältförlagda verksamhet är att själva försöka leva de lärdomar vi gör, inte bara göra dem till ett viktigt föreläsningsinnehåll. På så sätt har vi förstått vikten av gott ledarskap, värdet av självreflektion och arbete med den egna personalgruppen för att kunna göra de kvaliteter var och en har till viktiga delar i verksamhetens möte med sin omvärld. Saknas dessa förmågor förmår inte verksamheten gå i dialog med den mångfald som utmanar verksamheten.
Vår jakt på begrepp för att synliggöra mönster och handlingsstrategier där man lyckats arbeta dynamiskt inom detta område har gett ytterligare nyanser till begreppet omgestaltning.
Etablerandet av dubbla kontaktytor med det omgivande samhället har visat sig vara en grundbult. Det vi sett som gemensamma nämnare i de verksamheter som visat vägen mot framtiden är att man gått det föränderliga komplexa samhället till mötes på två sätt. Dels genom (1) en öppenhet och nyfikenhet på de medborgare som kommer till den egna verksamheten. Man bjuder in till unika möten och delaktighet i en verksamhet som präglas av variation och mångfald i erfarenheter, bakgrunder och uppväxtvillkor. Dels (2) en öppenhet och nyfikenhet på det omgivande samhället och de olika rörelser som pågår där för att även engagera sig i olika samarbeten och projekt med personer utanför den egna verksamheten.
Att arbeta på det här sättet ställer speciella krav på den egna förmågan eller professionaliteten. Först och främst en vilja hos var och en att (3) utveckla den sociala och kommunikativa kompetensen. Den behövs för att kontinuerligt arbeta med att (4) forma en rörlig kultur och arbetsgemenskap som förmår göra mångfalden och den ständigt föränderliga omvärlden till en viktig resurs och kvalité i verksamheten. I mina ögon är det i förmågan att utveckla dessa ”kulturer som kan göra mångfalden kreativ” som nyckeln till såväl en förändrad bild av miljonprogrammen, som en hållbar social utveckling, ligger. Tyvärr räcker det inte med detta. (5) Ett kollektivt begreppsligt arbete bland deltagarna måste också till för att fånga den kontinuerliga kunskapsprocess som blir följden av det medvetna mötet med en allt vidare social verklighet. I det arbetet måste alla ses som kunskapsbärare och kunskapsproducenter.
Enskilda personer och verksamheter i Hammarkullen har kommit olika långt och betonat olika saker i omgestaltningsprocessen. För att tillsammans med medborgarna skriva in området i nya berättelser om miljonprogrammen krävs emellertid en mer medveten och välplanerad strategi. Det räcker inte med att öka antalet ”goda och dynamiska verksamheter”. Det är när en kritisk massa av aktörer från alla sektorer av lokalsamhället ser detta som ett intressant och gemensamt kunskapandeprojekt som området kan lyfta.
Intressant att nämna i sammanhanget är att tre högskoleutbildningar aktivt sökt sig till Hammarkullen för att bli del av en sådan process, nämligen Socionomprogrammet (som gått vidare och även etablerat sig i Biskopsgården), Lärarprogrammet /Samhällspedagogik (som från och med hösten 2013 tyvärr inte finns kvar med inriktningen) och Chalmers arkitektur. 2013–2014 kommer fler institutionella miljöer med stor säkerhet flytta tillbaka till området för att bli del av det gynnsamma klimat som sakta börjar växa till sig, parallellt med den mer dystra utveckling vi självklart också måste förhålla oss till. Om den positiva utvecklingen får rätt stöd kommer däremot de mer destruktiva miljöerna att få det svårare att verka.
Som samhälle står vi vid en avgörande punkt. Innerstadens ovilja och oförmåga att möta det komplexa samhället kan komma att visa sig mycket kostsamt. När vi som bor och/eller arbetar i Göteborgs miljonprogramsområden går samman och kollektivt gör något konstruktivt som visar på alternativa möjligheter kan inspirerande exempel för hela Göteborg bli synliga. Den sociala sammanhållningen är beroende av de val vi gör idag. Med rätt investeringar kan Hammarkullen ge ett bidrag i det arbetet och bjuda in till helt nya typer av samarbeten över stadsdels- och regionsgränser.
Viktiga aktörer i en sådan utveckling är förskolan och skolan. Det är den arena i lokalsamhället där kunskapandet står i centrum och där barn, unga och föräldrar med rötter i hela världen möts.
När man där vågar se skolans uppdrag som tredelat visar man vägen in i en spännande framtid för området. Omgestaltning är en förutsättning för at detta skall bli möjligt. Dagens låsning vid den snäva synen på kunskapsuppdraget innefattar en blindhet för den framtid jag pratar om här. När fostran och den sociala och kommunikativa delen av demokratiuppdraget lyfts in som en viktig bottenplatta för ämnesstudier har man tagit ett viktigt steg i mångfaldsarbetet.
Avgörande är däremot när man ser det tredje uppdraget, att utveckla det aktiva medborgarskapet och deltagandet i det konkreta samhällsbyggandet lokalt och i den vidare omvärlden, som en del av skolans uppgift. Det är i den processen ämneskunskapernas tvärvetenskapliga karaktär blir synlig, de sociala och kommunikativa kompetenserna framstår som viktiga och skolans roll som central motor i lokalsamhällets vidare utveckling synliggörs. Behovet av samarbete kring gemensamma frågor blir också uppenbart mellan barn och unga i förskolan/skolan och studenter inom högskolan, förutsatt att båda parter formulerat dessa tre uppdrag. Det är bl.a detta som gett högskolan i Hammarkullen en unik och attraktiv karaktär för studenter i city.
Ett mer strategiskt arbete i förskolan/skolan och på områdesnivå skulle kunna bidra till en annan syn på Hammarkullen och dess skolor även för grundskolans elever i city. När de förstår värdet av de framtidsinriktade kompetenser som elever i skolan här utvecklar kan söktrycket öka även hit. Först måste emellertid barn, ungdomar, föräldrar och personal tydliggöra vilka kompetenser det är fråga om, synliggöra var och hur dessa förmågor utvecklas och visa att detta arbete även leder till goda skolresultat. Vad avser anställningsbarhet är dessa förmågor guld värda i dagens arbetsliv.
Omgestaltningsarbetet tar sin utgångspunkt i det värdebaserade, hållbara och inkluderande samhällsbyggandet som lägger grunden till ett helt annat sätt att som medborgare eller professionell se på sig själv, sitt arbete, sitt område och framtiden. För att lyckas i detta arbete måste tillfredställandet av särintresset på individ, familj, förenings- eller verksamhetsnivå paras med engagemanget i den vidare demokratiska samhällsgemenskapen. I det arbetet öppnar man för mötet med variation, mångfald och förändring som viktiga kvaliteter. Att ta det steget innebär en större förändring än man i förstone kan tro. Man måste vara redo att möta sig själv i den otrygga rollen som den som inte förstår eller i förstone inte kan se meningen med det som sker. Man blir beroende av andras perspektiv och erfarenheter för att skapa mening i sammanhanget och se nya möjligheter i det gemensamma samhällsbyggandet. En sådan förändring krävs såväl av medborgaren som av den anställde, ledningen och politiker.
Detta låter sig inte göras enkelt och smärtfritt. Det är inget ensamjobb utan kräver kollektivt arbete och gemensamt kunskapande.
Den utmaning jag ser handlar om hur allas kunskaper och erfarenheter kan bli en kvalitet i hela Hammarkullens utveckling, inte enbart i det egna specifika sammanhanget eller den egna verksamheten. Det kollektiva kunskapandeprojektet är nödvändigt för att överskrida de hinder som utvecklandet av dessa förståelse- och samspelsmönster kräver. Den stolthet jag möter hos barn, ungdomar och vuxna eller personal och ledning i olika verksamheter, skulle kunna omfatta hela Hammarkullen.
