[131203] Jag var barn på sjuttiotalet. Det fanns två tv-kanaler. Olof Palme var statsminister. Astrid Lindgren var barnboksförfattare. Abba var popband. Hasse och Tage var komiker och Per Åhlin var tecknare.
Ok, det fanns några fler. Men i min barnvärld var allt ganska överskådligt ändå. Att nu få syn på Per Åhlins illustrationer igen är som att promenera i sin barndoms kvarter. Det är väldigt, väldigt välbekant och helt annorlunda.
Jag blev intresserad av Per Åhlins illustrationer igen när jag loppisfyndade pocketböcker från 60- och 70-talet med hans illustrationer på omslagen. Delfinserien och WW-pocket hade grafisk form av legendaren Vidar Forsberg och tillsammans med förläggaren Per Gedin tog de fram en svensk kvalitetspocketsserie med Penguin som förebild. Jag och min sambo började samla på oss allt vi hittade på loppmarknader och antikvariat och häpnade över hur snyggt det var. Modernistiskt, stiliserat, fräckt i utsökt formgivning. Jag var nästan lite förvånad. Att det här gamla vanliga var så nyskapande och fantastiskt. Vi samlade på oss hundra böcker och ställde ut dem i våras, en liten informell vernissage i en butikslokal i Majorna. Veckan innan hörde en författare – Elisabet Lysander av sig.
–Jag kanske borde komma och titta? Jag håller på med en bok om Per Åhlin och det kunde vara bra att se alla dessa böcker på en gång.
Nu dök aldrig Elisabet upp, och när jag nu sitter med boken i handen så kan jag säga att det blev ju himla bra ändå.
Att få den stora påkostade snygga boken om Per Åhlin i handen är som julafton. Den är stor, kvadratisk och en bok man kan ha för bildernas skull, men vill man läsa så har Elisabeth Lysander skrivit en riktigt genomarbetad kunnig biografi.
Per Åhlin är en arbetsnarkoman med lusten som drivkraft, så det finns en del att berätta om. Fokus ligger på de animerade filmerna, men den handlar också om de fantastiska projekt som inte blev av. Tecknad film är en komplicerad process, det ska planeras, finansieras, och man ska hitta folk som kan teckna och animera. Och sen ska filmerna förhoppningsvis visas och exporteras.
Elisabeth Lysander är grundlig som tusan, som illustrationsnörd har jag inga invändningar. Som alltid när man läser om ett långt arbetsliv är det extra intressant att få reda på hur det började, i Per Åhlins fall med amatörteater. Att få reda på det är som en pusselbit som faller på plats, det var där han lärde sig grunderna i dramaturgi och att ta plats i en kreativ grupp. Han fick också utveckla sin kreativa uppfinnarjockesida, att hitta enkla tekniska lösningar som funkade. Den kom till användning senare när nyskapande filmer som Dunderklumpen blandade foto och teckning.
Att kunna anpassa sitt tecknarstil till vad det ska användas till kräver sin egen speciella begåvning..
Pennfilm som Per Åhlins animeringsstudio heter har också arbetat med andra tecknares illustrationer. Alfons Åbergfilmerna av Gunilla Bergström kan man se utan att det skiner igenom att Per Åhlins penna ligger bakom. Här har han valt att låta sin egen linje vara i bakgrunden, till skillnad från många andra animationsstudios gjort när man tagit sig an klassiska barnböcker. Exempel på detta finns på Pennfilms hemsida.
Även Picassos konst blev Per Åhlintecknad i Picassos äventyr, dock här med ett tydligt Per Åhlin-utseende. Boken berättar en underbar historia om hur han inte fick några fler direktiv av Hasse&Tage än att måla många Picassotavlor. Filmen skulle handla om hela Picassos liv så det behövdes många. Några månader senare träffades de i Tomelilla och Per lastade ur tavla efter tavla från Picassos alla perioder inför sina förvånade uppdragsgivare. Tyvärr förstördes de efter inspelningen, jag hade kunnat tänka mig att ge en slant för en Per Åhlin-Picasso annars…
Karl-Bertil Jonssons äventyr på julafton får sig ett eget grundligt kapitel där Elisabeth Lysander har följt upp reaktioner och press ända fram till nu. Hon konstaterar att Karl-Bertils popularitet växer år för år och jag är efter att ha läst boken säker på att det kommer allt som Per Åhlin har tagit i att göra i framtiden.
Jag är övertygad om att vi är mogna för att förstå hur enormt det ändå är att ha haft en animationsstudio med en sådan ambition och produktion i vårt land, något som man annars förknippar med Disney och liknande fabriker.
Har jag då inga invändingar? Jag hade velat veta mer om Per Åhlins förebilder och inspiration. Jag hade velat se de uppslag ur Sydsvenskan från 50-talet som han och Vidar Forsberg arbetade med. Det hänger såklart ihop med att jag är mer intresserad av tecknad bild än av film och teater och jag tänker att här kan det finnas plats för en bok till.
Och till alla er som tycker det verkar arbetsamt att animera. Ja det är jobbigt. Hur jobbigt är det att se till att en bunt tecknare och animatörer får lön? Hur jobbigt är det att söka pengar till animationsprojekt i en system som är gjort för vanliga spelfilmer? Det är skitjobbigt såklart! Jag blev både glad och inspirerad av den här boken. Vadå jobbigt? Man gör väl det man måste om man vill se sina idéer ta form?
