[131122] 
Operans uppsättning av Kärleksdrycken (Donizetti) strålar av ljus! Dekorens tältduk famnar i en uppåtstigande rytm hela skeendet som en omtänksam gest och Elin Rombo och Daniel Johansson fyller ut rollerna som kärleksparet Adina och Nemorino i lekfull generositet genom sina rörliga och klangfulla register.
Med regissören Stina Anckers West Side Story från 2007 i minne, där jag tyckte föreställningen blev på tok för oskyldig i förhållande till det hårda gangsterklimatet i staden Göteborg, blir lättheten i det här fallet en entydig tillgång.
Till och med Markus Schwartz’ tillfälliga röstbortfall i onsdagens föreställning gavs en underhållande twist genom att rollen sjöngs in i spelet från sidan. Det kunde lika gärna skett mitt på scenen – så öppen och generös är uppsättningens anda.
Just lekfullhet är det bestående intrycket av denna musikaliska kapris, där förmågan att låta sig luras (här av en närmast hippieliknande figur i Åke Zetterströms Doktor Dulcamara) visar sig vara en fullt möjlig genväg till ett lyckat liv.
Drogen han erbjuder är dock av det oskyldigare slaget och den verkliga bevekelsegrunden till kvinnornas nyväckta intresse för Nemorino är långt banalare: ryktet att det finns pengar att vänta!
Man kunde önskat, att de akrobatiska inslagen taggats upp ett par grader. Antydd ekvilibristik är en smula trist och översättarens (Magnus Lindman) val av lågsvenska i librettot ersätter svårligen italienskans rena resonanser.
Slutintrycket blir dock en frihet i greppet som klär verket utomordentligt väl.
